Charlie (Logan Lerman) är en tonårig kille som verkar leva i sin egen ganska udda bubbla. Han är duktig i skolan men vågar sällan räcka upp handen och det här med sociala situationer över lag är inte hans pryl. Men det känns som att han inte bara är ”normalt tonårigt annorlunda”, det känns som att det är nåt mer, nåt psykiskt tok med killen.
Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) är dom lite äldre skolungdomarna som ser nåt annat hos Charlie, som tar sig an honom och Charlie förälskar sig – såklart – i Sam.
Jag tycker det här är en ganska svår film att beskriva. Egentligen är det en bagatell, en ungdomsfilm som alla andra men nånstans känner jag att den är lite mer än så och att jag DEFINITIVT skulle tycka det om jag var femton och såg den. Det finns en verklig svärta i filmen som på ett twistat sätt känns fräsch och det är denna svärta som gör att den ter sig som mer än en vanlig ångestfylld tonårsfilm. Framförallt är det filmens sista tjugo minuter som gör att filmen växer OCH dom tre huvudrollsinnehavarna med fina Emma Watson i spetsen.
Jag är lite nyfiken på vad jag hade tyckt om filmen om jag var 25 år yngre men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Däremot vet jag att min 14-årige son gillade den (mer än jag) och att jag tänker tjata på dottern att se den tills hon inte längre orkar säga nej. Det blir det närmaste ett svar jag kan få.
Ok, så det var inte The perks of being a wallflower…
Henke:
Nix. Inte den heller 😉
Kul att du såg den här! Tittade själv på den alldeles nyligen 🙂
Jag kan köpa att du inte riktigt kände att du kunde relatera till filmen. Men filmens tema och vad den handlar om är inte så mycket åldersrelaterat, tänker jag. För vi har ju alla – oavsett ålder – gått i skolan någon gång och varit en viss typ i en klass. Själv kände jag verkligen igen mig i huvudkaraktären och det filmen handlar om, precis som titeln antyder: hur det är att vara en ”wallflower”, hade aldrig hört begreppet innan men kan relatera till det efter att ha sett filmen och läst in mig på begreppet. Det är nog lite samma grej som jag nämnde i kommentaren till ”The Master” tidigare, det kanske är en film som man känslomässigt måste kunna känna igen sig i för att uppskatta fullt ut. Eller något. Gör man inte det är det en helt okej film, om än liiite mer speciell än de flesta inom genren.
Filmen ska dessutom vara en adaption på en bok och som tydligen ska vara en succé, antagligen bara i USA eftersom den först släpptes på svenska i samband med lanseringen av filmen. Den ska jag läsa!
…och fortsätt tjata på din dotter 😉
dan:
Jag tror du har helt rätt där. Jag tror den här filmen kan vara precis mitt-i-prick och hur bra som helst om man kan relatera till huvudpersonen och jag förstår att du därför tycker om filmen. Det är en film som är lätt att gilla även om det inte blev en WOW-upplevelse just för mig. Jag har definitivt inte gett upp på dottern än. Hon kommer inte undan 😉
Den här däremot var inte lika lätt att ryckas med i. Fann den mest svår att ta på allvar. Kanske blivit lite mätt på den här typ av film, men något saknades.
Du har dock helt rätt i att den förmodligen fungerar bäst i tonåren.
Pladd:
Jag hade kunnat svära på att det här var en ”addepladdefilm”. 😉
Roligt att se att vi delar samma känslor för filmen men trots detta blev slutresultatet annorlunda.
Första halvan kände jag bara irritation mot huvudpersonerna, jag är lite trött på dessa ”orginella” tonåringar som lyssnar på Smiths. Men någonstans i mitten så vände det och filmen växte bit för bit. Slutet som egentligen är så klichefyllt att det skriker om det – ja då kapitulerade jag totalt – den hamnade som sagt på min 10 i topp av 2012 års filmer.
Håller på att läsa boken – kommer på bloggen i sinom tid.
filmitch:
Ska bli spännande att se vad du tycker om boken i jämförelse med filmen. Jag tror nog att jag hade kunnat ta till mig historien i skriven form bättre än på film men sånt vet man du aldrig om det stämmer.
Jag såg att den fanns med på din topplista över 2012 och som du förstår når den inte upp på min 😉
En av de bättre filmerna från 2012 är det även hos mig. Men som jag sagt tidigare har 2012 varit ett riktigt svagt år. I vanliga fall hade den inte kommit med på en topp tio-lista.
Movies-Noir:
Jag kan nog hitta ett tjugotal filmer från 2012 som berör mig mer än denna och då tycker jag alltså inte den här filmen är dålig på nåt sätt. But it doesn´t do it for me liksom.
Nej, jag förstår. Problemet för mig är just att det var få filmer från 2012 som berörde mig mer, haha. Och det var inte för att denna var fruktansvärt bra.
Hade verkligen sett fram emot den här, läste boken för 2-3 år sedan och älskade den. Gillade filmen också, men kan förstå om man inte hinner börja känna så mycket för huvudpersonen. Boken ger verkligen en fantastisk inblick i livet som tonårig panelhöna (förskräckligt ord på svenska, det där!), filmen kommer bara en bit på vägen.
Det jag tyckte mest om med filmen var nog Emma Watson och Ezra Miller som Patrick och Sam, fina karaktärer och fint skådespel.
Sedan är min högst personliga åsikt att SF är helt och hållet dumma i huvudet som inte låter den här gå upp på bio i Sverige. 🙂 Det är högre kvalitet än mycket annat på repertoaren just nu, och jag är säker på att den skulle gå åtminstone hyfsat bra intäktsmässigt.
Och instämmer med filmitch att slutet visserligen är klyschigt, men väldigt starkt! 🙂
Gustav:
Kul att du skriver så fint om boken, låter som en bra födelsedagspresent till ett barn som inte vill se filmen 😉
Vad gäller SF så high five på den! Jag fattar inte logiken i att INTE släppa upp den på biograferna. Solklart skulle den dra folk, jag är HUNDRA på det. Emma Watson liksom.