1987 såg en liten film som heter Rovjuret dagens ljus. En actionklassiker måste man väl kunna kalla den (även om jag betygsmässigt inte kan ge den mer än godkänt pga värsta testosterongeggan). Arnold Schwarzenegger var i vilket fall i sitt esse och filmen var – då – rätt nyskapande med sitt osynliga monster.
Nu har det gått trettio år och nu är det dags att göra (ännu) en uppföljare, tydligen finns det inte nog med sådana på biorepertoaren. Shane Black sitter i regissörsstolen – mannen bakom Iron Man 3, The Nice Guys och Kiss kiss bang bang (och en roll i första Rovdjuret!) – och jag är väl dum i huvudet som inte fattade att en Predator-film med honom bakom spakarna kommer presenteras med en ”twist”. Twisten här är alltså att The Predator har gjorts som en dum actionkomedi för en uppenbar (väldigt) ung målgrupp MEN att den samtidigt är blodig som fan och har därmed fått (en solklar) 15-årsgräns. På nåt sätt, rent klegg och blodmässigt, är The Predator allt jag önskade att The Meg skulle vara men här hjälper det inte ett dugg. Inte. Ett. Dugg. Alls.
Det här är högljutt och larvigt, det är touretteshumor och ren idioti och jag har svårt att svälja enkelheten och det ”humoristiska” med detta dödande av människor. Det är en Olivia Munn i högstadiehipsterkläder (med brun skinnrygga å allt) som man förväntas köpa vara forskare/doktor, det är Boyd Holbrook som utstrålningssvag supermilitär och han ser ut som han precis tagit studenten men är ändå pappa till Jacob Tremblay som väl ska föreställa en typ 10-11 åring med Asberger/autism. Birollsklasen består av Alfie Allen (den där jävla Theon Greyjoy i GoT), Trevante Rhodes, Keegan-Michael Key, Augusto Aguilera och Thomas Jane (som tourettesmannen) och visst, det finns nån mikrosekund av vissa scener med denna knasbollar som fick mig att dra på smilbanden men det är jävlarimej inte många.
Nä. Usch. Jag tror mina förväntningar var för höga i kombination med att filmen var så sjukt spretig och fånig. Orkar inte, orkar verkligen inte bry mig om det här ytliga spånet. Se om originalet istället, det är mitt råd.
Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Henke och Jojje. Klicka på deras namn för att läsa recensionerna.
Ouch. Så illa? Visst, den var inte jättebra men jag var ändå engagerad och underhållen under hela visningen. Men den kommer sannerligen inte gå till historien som en ”stor” actionfilm det kan jag hålla med om.
Henke:
Ja, jag tycker verkligen att det var SÅ illa. Jag var varken engagerad eller underhållen och brydde mig inte ens om den lille killen. Trist ändå på nåt vis, jag var verkligen upplagd för en ”hjärndöd” actionfilm bland allt det andra i Malmö.
Ouch. Så illa? Visst, den var inte jättebra men jag var ändå engagerad och underhållen under hela visningen. Men den kommer sannerligen inte gå till historien som en ”stor” actionfilm det kan jag hålla med om.
Yes — huvudet på spiket, här är blodet man hade velat ha i The Meg!
Och där hände något… Nåvälan, jag skulle också bara tillägga att jag hade mindre problem att ta Olivia Munns akademiker-roll. Tyckte tom att hon fick vara lite skönt tuff ibland. Däremot var det inte tydligt exakt när hon lärt sig att dyrka handklovslås 🙂
Sofia:
Hon SER alltid tuff ut, i princip alltid faktiskt, tror det är dom icke-snälla ögonen som gör det, MEN dom där ögonen hjälper liksom inte om man ska gestalta en….akademiker 😉
Haha, det är kanske jag som vill ha tuffa och icke-snälla akademiker 😀