Skräckfilmsgenren brottas med en hel del legender, såna som gör att filmserier uppmuntras i det oändliga.
Det går att nödskriva ihop manus till del 7-8-9-10 trots att mördaren dog redan i första filmen och det funkar inte som i TV-seriens värld när den döda Bobby Ewing (i Dallas) plötsligt kommer ut från duschen som om ingenting hänt och hela världen reagerar. I en skräckfilm höjer ingen på ögonbrynen även om man vet att mördaren med mask både skjutits, blivit överkörd och brunnit upp. Klart han återupplivas i ännu en film.
I den här filmen leks det friskt med skräckfilmselementen. Filmad som en mockumentär beger sig Taylor Gentry (Angela Goethals) till den lilla hålan Glen Echo för att leta reda på information om en viss Leslie Vernon, en kille som enligt uppgift ska ha blivit kastad i ett vattenfall av en lynchmobb.
Hon hittar det stereotypiska lilla huset på landet där Leslie växte upp och till slut hittar honom även Leslie himself (Nathan Baesel). Det visar sig att han är en kille som är totalt besatt av skräckfilmsidolerna Jason Vorhees, Freddy Kruger och Mike Myers. Leslie planerar hämnd och läser allt han kommer över av Houdini och Copperfield. Alla knep att kunna fly är bra utom dom uppenbara.
Givetvis ska man inte lita på en kille som Leslie Vernon även om han är gullig mot sina husdjur sköldpaddorna. Taylor lägger huvudet på sned och säger ”Turtles are good that way, very feng shui” och jag vet inte om jag ska skratta. Ska jag det? Jag vill nånstans ta filmen på allvar för det är enda sättet om den ska funka för mig. Den är nämligen ganska fiffig och det är en självklar homage till/drift med hela skräckfilmsgenren om än billigt gjord och inte så värst läskig. Men Robert Englund dyker upp i en liten roll som Leslies före detta psykolog och det är ju alltid trevligt.
Jag fick mig i alla fall en tankeställare. Om uppbyggnaden av skräckfilmer är såhär pass enkel att analysera, hur kommer det sig att vi är så många som gång på gång på gång ser detta och liksom inte….ger upp? Alla enkla grepp, jump-scares-situationer, planteringar med ficklampor/högafflar/saxar/gifttunnor, nakna bröst, oväder, telefoner som är ur funktion, vi har sett det hundratals – TUSENTALS – gånger. Ändå är det…härligt. Visst?
Filmitch skriver om en helt annan film: The Daytlov pass incident.
Jag såg den här som en del av vårt film-i-film-tema och för det passade den ju alldeles utmärkt. Jag gillade den en hel del, tyckte det blev en rätt bra drift med genren samtidigt som man försökte skapa lite spänning med de slitna elementen.
http://bilderord.wordpress.com/2013/05/10/behind-the-mask-the-rise-of-leslie-vernon-2006/
Sofia:
Vi verkade tycka lite likadant om filmen. Svårt att både såga och hylla den, den är ju liksom bara helt….okej 🙂
Då var vi gång 🙂
Den här filmen är ok. Klurig men samtidigt lite vankelmodig då det verkade som man släppte förtöjningarna mot slutet och började göra en vanlig skräckfilm. Den kunde ha varit lite rappare.
filmitch:
Jamenvisst, nu kör vi! 🙂 Vi har en riktigt mastig vecka framför oss. Jag ser extra mycket fram emot din fredagsfemma 🙂
Minns att jag, under mina år då jag plöjde de tre stora slasher-serierna, avgudade den här filmen för att den bara sa det som skulle sägas. Den är kul som ett komplement och ett litet ”formulär 1A” om man vill få reda på vad den amerikanska slasher-filmen går ut på. Om man inte sett Scream dvs, som inte bara är kul och matnyttig utan även läskig.
dan:
Ja, den är lite som en filmad handbok i skräckfilm. Kul idé egentligen och konstigt att ingen gjort denna film tidigare.
Helt ok minns jag den som. Bättre än väntat, mest för att den var lite annorlunda. Fast mer som en mockumentär än en riktig skräckfilm.
Själv är jag igång med mina tio dagar med skräckfilm 🙂 Kommer bjudas på både känd som okänd film i genren, från 1960-tal till 2000-tal – två filmer om dagen…
Movies-Noir:
Håller med, den var bättre än väntat för mig med. Trodde att den skulle vara hafsigare, sämre gjord än den var.
Ska bli kul att följa ditt tema även om du började med snålbetyg på Motorsågsmassakern 😉
Lite snål kanske, men det hade också lite att göra med förväntningarna tror jag. Kommer bli fler ”måste” skräckisar jag tar mig an under kommande dagar. Fast några av de mindre kända är nästan roligare att se då man inte förväntar sig något.
Movies-Noir:
Visst är det svårt att förstå den enorma hajpen vissa av dom äldre skräckfilmerna fick men å andra sidan står det ju i tidningarna om en del nya också att ”publiken kräktes och svimmade”. Jag vet inte om jag tror på nåt av det där. Visst kan biopublik kräkas men det kan ju lika gärna bero på plötslig magsjuka som otäck film. Eller, magsjukan är nog troligare 😉