Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.
Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.
Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?
Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.
Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.
Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.
Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen – och på vänster lillfinger.
Det finns även en förlängd version av Stanley Kubricks film, och en TV-version från 1997 som är över fyra timmar.
Micke:
Och jag som tyckte att två timmar räckte mer än väl 😉
En liten detalj jag måste påpeka i din text är att Jack inte hyr hotellet utan ”tar hand om” mot betalning under säsongen när det är stängt.
The Shining (1980) ÄR en riktigt bra film som jag bara gillar mer och mer. Det är nu även för mig en given femma (och jag har bara delat ut runt 30-40 av alla filmer jag sett). Är också väldigt glad över att ha fått chansen att se den på bio på Cinemateket, gör sig riktigt bra på stor duk.
Stanley Kubrick var för övrigt en av de stora regissörerna. Det är få av hans filmer som inte blir bättre varje gång man ser dem, och det är en bedrift. En film som Barry Lyndon (1975) var lite småtråkig första gången jag såg den, men när jag såg om den förra året njöt jag mest hela tiden…
PS: Varför ska jag alltid skriva så jättelånga svar, haha 😉
Movies-Noir:
Javisst, så är det. Du har rätt 🙂
Barry Lyndon har jag hittills bara sett EN gång vilket så antagligen förklarar varför jag inte tyckte det var nån riktig höjdare 😉
Och långa svar är bra svar, tycker jag 🙂
Det låter bra det (angående de långa svaren) 😉
Hur länge sen var det du såg Barry Lyndon ? Definitivt en film värd att ge en till chans om det var ett tag sen, som att titta på en levande målning som berättar sin livshistoria.
Movies-Noir:
Oj, det är nog tio år sen, minst. Kanske 15 till och med. Jag tyckte den var otroligt långsam och tråkig då. Kanske skulle jag se den på lite annat vis nu, jag vet inte. Ska ge den en chans till när andan faller på.
Härligt skrivet! Jag tror jag var 13 när jag läste boken och blev helt fångad. Men det dröjde tio år innan jag såg filmen – och blev j-vligt skrämd! Gillar båda skarpt. Tyvärr har jag sett TV-serien också, riktigt uselt. Men vad annat kan man vänta sig när King själv står bakom den…?
BlueRoseCase:
Visst är det både konstigt och härligt att man kan bli så skrämd av filmen trots att man läst boken och faktiskt VET vad som ska hända? 🙂
Jo detta är nog den bästa filmatiseringen av en King berättelse kanske därför att Kubrick vågar lämna bokens handling och göra sin egen version av berättelsen? Hur som helst är både boken och filmen bra. Filmen ligger bland mina 20 i topp och hör nog bland de filmer jag sett flest ggr. Jag är inte speciellt förtjust i Kubrick (orkade inte ens ingenom hela Barry filmen) men här lyckades han finfint.
Lova mig Fiffi att aldrig aldig ens se fundera på att se tv-filmen att Courtland Mead är med i rollen som Danny borde räcka.
Nu fick än ett långt svar 😉
filmitch:
Kubrick är en regissör som verkligen lyckats göra OLIKA filmer. Rätt imponerande tycker jag.
Jag kan lova dig till 100% att jag aldrig kommer se TV-filmen. Okej? 🙂
Och tack för långt svar 😀
Både bok och film är bra men jag kan också hålla med om att Kubrick gör avstickare och ffallt snabbar upp berättelsen, vilket stör mig lite eftersom jag är så himla förtjust i boken. Å andra sidan orkade jag inte ens igenom TV-versionen så långsamt är ju inte per definition bättre. Sedan tycker jag kanske att man generellt pratar väldigt mycket om Kubrick och förvånansvärt lite om Nicholson när det gäller The Shining. För mig är det han som gör hela filmen.
Annars är inte heller jag någon stor Kubrick-fan. Det finns bra filmer och det finns lite sämre filmer.
Sofia:
Jag håller helt och hållet med dig om Jack Nicholson. Han ÄR Jack och han ÄR filmen.
Stephen King blev ju inte nöjd med Stanley Kubricks film, det var därför som det gjordes en TV-version 1997.
Kubrick var ju perfektionist, och kunde ta om en scen många gånger innan han var nöjd.
Jag såg A Clockwork Orange när jag gick på gymnasiet, och tyckte inte den var så märkvärdig. När jag senare såg om den så växte filmen enormt. Tycker det är en av hans bästa filmer.
Micke:
Undras hur man är funtad om man INTE är nöjd med den filmen. Det är klart att den är annorlunda än boken och att Stephen King kanske hade velat se den gjord annorlunda men karln lider ju av klar hybris om han trodde sig kunna göra det bättre själv.
Jag antar att King tyckte att filmen inte var tillräckligt trogen boken. Jag har inte läst boken, så jag kan inte göra någon jämförelse.
Hehe, ja, The Shining är en trevlig film vilket jag tror det är du försöker säga på ditt vanliga udda vis. 🙂
Ja, det stämmer som sagt att King själv inte var helt nöjd med filmen men om man läser t ex Danse Macabre (jag tror det var i den, kan även ha varit i nån annan icke-skönlitterär King-text) så rankar han den ändå som en av sina favoritfilmer. Nu han gjorde han ju till slut en egen version… som är fullständigt horribel. Alltså inte läskig, utan läskigt dålig. Slemmig, sömnig, seg och med löjliga datoranimerade brandslangar o dyl.
Om jag minns rätt och är rätt underrättad så var en av anledningarna till att King inte var helt nöjd med Kubricks att han tyckte att Jack i filmen framställdes som galen redan från början, inte att det var hotellet som gjorde honom så vilket var Kings mening i boken. Nåväl, det var ett bra tag sen jag såg Kubricks (utmärkta) film och läste Kings (underbara) bok.
Om Barry Lyndon: Se den igen, den är helt underbar! M-Noir beskriver den bra: som en levande målning, dessutom tonsatt med ljuva toner. Lång? Ja. Seg? Vaggande! (Kom inte på nån bra översättning av Soothing. Lugnande, lindrande kändes fel.)
Jojjenito:
Tack för ÄNNU ett långt svar. Herregud, jag börjar bli bortskämd med såna nu ju 🙂
Blir kanske inte dösugen på att se om Barry Lyndon efter dina och Movies-Noirs ord men jag blir nyfiken. Kan jag ha haft så ”fel”? Soothing är ett ord jag gillar och om filmen är det minsta soothing (vilket jag inte alls minns den som, snarare sleeping pill) så borde filmupplevelsen åtminstone bli bättre än förra gången. Jag ska se vad jag kan göra 🙂
Och javisst är The Shining en trevlig liten film. Skönt att du kan läsa mellan mina rader 😉
Jag och Jojjenito är (för en gångs skull, haha) i fullständig harmoni 😉 Barry Lyndon ska du ge en ny chans, men vid rätt tillfälle. Som sagt tyckte jag också den var seg och småtrist första gången jag såg den, men så var jag inte heller helt koncentrerad om jag ska vara ärlig.
Och jag tycker nog att jag var koncentrerad men fick ändå inte ut särskilt mycket av den. Å andra sidan kan man väl säga att det var en bra visuell version av förlagan eftersom den är precis så där flytande och lite poänglös som jag upplever att många böcker från den perioden är.
Sofia:
Jag tänkte att jag kan ge den en chans till men jag kan ju stänga av om den inte ger mig mer än vid förra tittningen. Jag vet ju vad som händer 😉
Låter som en vettig taktik i det här fallet.
Hej!
Är det någon film jag helst undviker att se ensam, så är det den här. Men jag tycker inte att det är Nicholson som är mest skrämmande i filmen, även om han gör en sina bästa rollprestationer och är felfri. Det är musiken (ljudeffekterna) enligt mig som är det mest läskiga…tillsammans med de långa kameraåkningarna i de ödsliga korridorerna utgör de tillsammans till den mest skrämmande filmen någonsin.
Torso:
Hej! Håller med dig, det är ingen fel jag heller gärna ser ensam. Den där trampbilen är ohyggligt läskig också, ljudet av den…huuuuua.
Stämningsfull som få, det är det jag älskar med filmen. En perfekt film att se ensam då det är då man kan komma in i den på bästa sätt 😉 Och trehjulingen, är det inte härifrån de fått idéen till Saw-filmerna, haha. Nej, kan fortfarande se inledningsscenen framför mig på stor duk, så himla effektfullt och bra !
Movies-Noir:
Vem håller du då i handen? Eller har du kudde framför ansiktet? 😉
Jag har sett denna film väldigt många gånger och jag ser den bara för Kubricks regi samt Nicholsons insatser som Torrance. Det är väl ganska mycket därför den har fått sitt rykte. 5/5 självklart då Jack Nicholson är favvo och det är Kubrick med.
Dankar:
Så du ser den inte för att den är jäkligt läskig? 😉
Nä jag har tyvärr inte sett det som är läskigt i den. Om dett skulle vara något så är det musiken och scenografin. Men den är otroligt spännande.
Dankar:
Scenerna i hotellkorridorerna tycker jag är en otroligt läskig symbios av allt som är bra i den här flmen: musiken och scenografin som du säger, plus skådespelare, effekter, stämningen – allt.
Vissa sekvenser t.ex badkarsscenen med kvinnan är extremt obehaglig.