”The skin I live in är i 
princip Pedro Almodovars chica version av The human centipede. Jag föredrar Dieter Laser framför Antonio Banderas”.
Det där är inte mina ord, det är American Psycho-författaren Brett Easton Ellis som Twittrat om denna film men oj vilket kul litet twitter. Mina redan innan höga förväntningar blev inte mindre direkt.
Det är 21 år sedan Banderas och Almodovar arbetade tillsammans sist och det är nästan trettio år sedan dom lärde känna varandra. Båda dessa delar märks otroligt väl i den här filmen.
Robert (Banderas) är en plastikkirurg som blivit änkling efter att hans fru varit med i en bilbrand, blivit extremt brännskadad och sedemera tagit sitt liv mitt framför ögonen på dottern. Han försöker ge dottern Norma (Blanca Suárez) ett så normalt liv som han bara kan vilket inte är lätt då Normas känsloliv skadats rätt hårt av allt hon varit med om som barn. Behandlingar och medicin är vardagsmat för henne och hon lider svårt av sociofobi men hon växer upp och blir en söt och fungerande tonåring ända tills den dagen då hennes liv ställs på sin spets – igen.
Mer än detta tänker jag inte berätta om filmen. Ju mindre du vet om den ju bättre är det, i alla fall om det är en film du tänkt se. Att jämföra den här filmen med Human centipede är rent korkat och att det är en ”spansk rysare” (som jag sett att det stått i en del beskrivningar av filmen) är också helt fel. The skin I live in är inte läskig på något sätt, den är inte blodig, inte geggig, det är ingen rysare, ingen skräckfilm, ingenting sånt alls. The skin I live in är mycket mer än så.
Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är hundraprocentigt Almodovar men samtidigt så totalt annorlunda mot ALLT han tidigare gjort. Borta är hans fokusering på färgstarka och excentriska kvinnor, den enda starka kvinnan i den här filmen är Vera (Elena Anaya) men hon är allt för komplex för att jämföras med någon av hans ”gamla” filmdonnor. Antonio Banderas gör sin bästa rollprestation sedan Desperado och han känns så lugn och så tillfreds med att vara ”hemma” igen att det fullkomligt lyser om honom.
En film av Almodovar tål inte, går inte, att jämföras med några andra filmer och det gör betygssättningen tämligen enkel i detta fallet, i alla fall för mig. Mitt biosällskap sov som en klubbad säl genom halva filmen och den andra halvan satt han och skruvade på sig, suckade och hade nog gärna velat rymma från salongen. ”En klockren 1:a!” var hans dom när vi kom ut från salongen, tätt följt av ”vad fan var det där för skit?”. Själv klappade jag händerna sådär med små klapp fast jättejättefort och jag stampade med fötterna som om jag tänkte göra raketen. Flera timmar senare satt jag fortfarande med ett leende på läpparna.
– Vad är det som är så bra med filmen? frågade mitt sällskap. Jag förstår inte men jag är nyfiken på vad du ser som jag missar.
Den enkla sanningen är att han missade ingenting. Ingenting alls. Antingen klickar det eller så gör det det inte, det är det som är så magiskt med film. Jag fick en kalaskänsla för filmen redan i inledningen, det liksom pirrade innanför huden på armarna, hjärtat slog lite fortare, jag försvann bort i Almodovars värld alldeles totalt och skulle bara vilja pussa honom på handen om jag träffade honom. Det här är enastående, briljant, magnifikt och udda som satan – såklart. Det är ju Pedro Almodovar jag pratar om.
The skin I live in är höjdpunkten i hans karriär som jag ser det, i alla fall såhär långt.
Aj då. Jag valde bor denna på festivalen. Jag tänkte att om detta verkligen är Alodovars version av skräckis, en riktigt bra regissörs version av skräckis, så skulle jag inte kunna sova på en månad.
Att dessutom se den precis före Martha Marcy May Marlene var att ta ett steg för mycket när det gäller ”kaka på kaka”. Det beslutet är jag iofs fortfarande glad för. MMMM är en film som var fullt värd att se utan att vara full av en annan film i skallen. Jag kommer snart fram till MMMM revyn, hemma på min blogg!
Men du säger mu att detta inte är den skräckis som den beskrivs som i massmedier och via marknadsföringskanaler? Ok, då får jag kanske ta mod till mig och se den…
Henke:
Det finns verkligen ingenting av ”skräckfilmskaraktär” i den här filmen och det är inte den skräckfilmsskadade jag som säger det, det är dagens sanning. Du kan lugnt se den utan att bli det minsta skrämd, i alla fall inte på ett visuellt plan.
Åh, tackar för informationen. Jag har inte så mycket problem med det visuella, det är en viss typ av känsla eller stämning i vissa skräckisar jag inte gillar. Jag ser en hel del som en del definierar som skräck/horror. Exempel på inga problem: Alien, Resident evil, The descent, Låt den rätte komma in…
Exempel på Problematiska: The ring (och det mesta av japansk skräck), The shining, Omen…
Henke:
Och The skin I live in är inte i närheten av någon av dessa filmer. Det är ett drama som jag ser det, om än psykologiskt tillspetsat, precis som alla filmer av Almodovar.
Oki, oki.
Och en viss person fick mig att välja bort denna, hmm…
Av trailern att döma verkar den intressant, men gillar inte riktigt vissa saker med den som gör att jag ändå är tveksam till om jag kommer uppskatta den. Men då filmen förmodligen kommer vara Oscarsnominerad för bästa utländska film kommer jag se den.
Har hur som helst inte läst vad du skrivit pga detta 🙂 Men betyget talar sitt tydliga språk.
Movies-Noir:
Förlåt… I didn’t know…:)
Eftersom du inte är så ”van” vid Almodovars filmer så finns det en stor risk att du inte uppskattar den, eller så gör du det och WOW vad häftigt DET vore. Vilken start liksom 🙂
Haha, det är lugnt 😀
Den stora frågan är, ska man börja med denna eller ”måste” man stifta bekantskap med några av hans tidigare filmer först ?
Movies-Noir:
Du kan nog börja med den här, jag ser inga problem med det alls. Att alla andra av hans filmer är mycket mer ”utflippade” är liksom en annan sak för skulle du börja med dessa och inte gilla dom så kanske du aldrig orkar ta dig fram till The skin I live in – och DET vore synd 🙂
Jättekul att du tyckte den var så bra! Den äldre Almodovar tycker jag ändå har slipat av de vassaste kanterna eller också är det bara för att den senaste jag såg var Volver.
Sofia:
Han har nog ”växt upp” en del, han kanske inte orkar vara lika twistad och vriden som förr eller så klär han in vridningarna i lite lugnare förpackning ju äldre han blir 😉
Ja det är bara att tacka och ta emot den fina Almodovar expose´vi läsare fått oss till skänks under gångna helgen. Jag har nog bara sett en av hans filmer, Kvinnor på gränsen….. men den dag jag blir lite sugen att se hans filmer vet jag vart jag ska vända mig för tips 🙂
filmitch:
Kul att du ser det så fast du inte sett så mycket av honom. Visst är han speciell Almodovar och kanske kommer du aldrig att bli sugen på att se hans filmer i nån större utsträckning men vill du se annorlunda, sexfixerad och färgglad film så finns det ingen som klår honom 😉
Så där ja, nu har jag varit och sett filmen (igår) och även skrivit om den.
Hehe, när filmen var slut hör jag väninnan till kvinnan som satt bredvid mig säga ”Herregud” och ”Det här är den sjukaste film jag sett” flera gånger 😀 Nja, det är långt ifrån det sjukaste JAG sett, men visst är den skruvad, men ändå med en poäng (och det uppskattar jag).
Definitivt inte för alla, men jag hade inga problem med den och gillade den till stora delar.
Movies-Noir:
Tycker man att det här är den sjukaste filmen man sett så har man nog inte sett så mycket, men visst är den lite annorlunda 🙂
Jag tycker det var ett bra bio-val, bra mycket bättre än Shark night eller Svensson Svensson 😉
Nej exakt, jag tror personen i fråga var van vid ”Sex and the City” stuket 😉
Ingen av de två du nämner fanns ens på kartan, men tror ändå vi gjorde rätt val 😀
Förresten lite kul att jag inte hade läst din text när jag i min skrev att det kändes som en blandning mellan Les yeux sans visage (1960) och då The Human Centipede (2009) som jag alltså inte var ensam om 😉
Movies-Noir:
Du och herr Ellis tyckte likadant i alla fall 🙂
Ja, exakt. Tyder på likasinnade genier 😀 Eller något… 😉