1985 gick jag på högstadiet i en liten håla. En dag kom en skådespelare från Teater Sörmland och spelade pjäsen Den tappre soldaten Svejk. Skådespelaren hette Rino Brezina och han satte det första fröet i ett titta-på-teater-intresse som höll sig fast hos mig i många många år och som i viss mån fortfarande finns kvar.
Rino Brezina spelar läkare i The Stig-Helmer Story. Han är i bild i 12-13 sekunder kanske. Dom 12-13 sekundrarna får mig att tänka på det fina Svejk-minnet och det är dom 12-13 sekundrarna av filmen – och endast dessa – som får någon del av min kropp och/eller själ att reagera det allra minsta.
The Stig-Helmer Story är en MYCKET konstig film. Stig-Helmer och Ole Bramserud (Jon Skolmen) har känt varandra sen den första Sällskapsresanfilmen, det vill säga 32 år. Ändå säger Ole sådär oförhappandes över en pizza med kåldolmar och lingonsylt: Berätta the Stig-Helmer story för mig. Varför i hela världen skulle han säga så? Dom borde ju känna varandra rätt bra vid det här laget kan man tycka men nejdå, Stig-Helmer släpper besticken i ett huj och trots att han inte är dom stora ordens mästare börjar han berätta och vi får se den unge Stig-Helmer i korta klipp från hans uppväxt.
Att se The Stig-Helmer Story är lika spännande som att dricka vatten. Om den här filmen var musik skulle den ha tre BPM. Max. Det händer ingenting, INGENTING och det gör mig liksom ledsen på nåt vis. Jag älskar den första Sällskapsresan och den andra också i viss mån men nu har Lasse Åberg tagit upp den sunkiga illaluktande disktrasan från soporna och försöker torka rent köksbordet med en Wettexduk som såg sina bästa dagar för trettio år sedan. Det finns ingenting mer att berätta om Stig-Helmer och det borde Lasse Åberg ha förstått.
Till alla barnsliga män och alla förstående kvinnor står det innan förtexterna. Jag fattar inte ens DEN grejen.
PS. Eftersom den här säljs in som en ”familjefilm” så måste jag lägga till att betyget inte är enbart mitt. Detta är medelbetyget från samtliga åskådare i varierande ålder som såg filmen samtidigt som jag. DS.
Att man skulle undvika denna var ingen överraskning! Med det sagt gillar jag första och andra Sällskapsresan. Snowroller är nästan bättre…
Svart Noir:
Ingen överraskning alls men ibland har nöden ingen lag, ibland får man vika sig och se filmer som man kanske inte valt helt själv….;)
Hmm…just igår pratade jag med käre brodern som nämnde att den faktiskt hade sina stunder…intressanta kontraster här.
Nu är ju jag av den sorten att jag troligen mer är på din sida…gillade egentligen bara första lite sådär halvljummet (trots att det är svenskt), men två så skilda åsikter gör nog att jag måste ta ett kik på den själv…trots allt 🙂
Steffo:
Jag skulle säga att jag tror man kan hitta ljusglimtar i filmen om man är född mellan 1920 och 1941. Att du har en så gammal bror ;D
”Till alla barnsliga män och alla förstående kvinnor”. Okej, hur trettioårsunket kändes inte det då?!
Sofia:
Superunket. Så icke politiskt korrekt att det luktar gammal fisk.
Dessa sällskapsresor. Jag har inte vågat se någon senare än den tredje filmen (där jag garvade högt en gång – när båten med deras lilla frukostbord sjunker). Jag satte allt fredagsjordnötterna i halsen den gången för några år sedan då svenska folket röstade fram Sällskapsresan som världens genom tiderna roligaste film.
Fast den är lite mer spännande än att dricka vatten
Oliver:
Fyran går ändå att se tycker jag även om den inte är rolig alls. Femman är ett lågvattenmärke och den här är som sagt inte ens det. Den är bara ett neutrum.