Det finns ingen mat. Det finns ingen civilisation. Det enda som finns är en ensam mans livskraftiga kamp att överleva.
Jag förstår att mannen har haft sällskap förut, av en annan man, en man som nu är död och som naken begravdes tämligen nyligen. Nu bor mannen själv i ett mycket enkelt litet hus, eller möblerat skjul kanske snarare. Han odlar sina egna grödor efter bästa förmåga, ser till att återanvända allt och då menar jag allt. Till och med sperma finns det användningsområden för. Han vill leva även om han till synes inte har något att leva för.
En dag kommer två inkräktare. Två kvinnor, en mamma och hennes tonårsdotter och livet blir aldrig mer detsamma för mannen. På vilket sätt tänker jag dock inte avslöja men det jag kan säga är att trots filmens långsamma tempo, trots avsaknad av effekter och pangpang, trots tysta och ibland nästan kontemplativa scener så är berättelsen om den överlevande mannen något som stannar kvar. Filmen känns liksom så….äkta.
Det här är manusförfattaren och regissören Stephen Fingletons första långfilm och det ska bli spännande att följa honom framöver. Filmen har prisats både här och där och med rätta måste jag säga. Betyget kanske känns lite lågt men det är en mycket stark trea och det skulle förvåna mig om jag inte jackar upp det vid en omtitt.
