THE THAW

Thaw betyder smälta, tina, tina upp, töa. Det som åsyftas i filmen The thaw är klimat-förändringarna som sett till att glaciärer smält och under isen finns sådant vi inte riktigt kan hantera. Som en mammut. Som tinar upp.

Nej, mammuten vaknar inte och blir till en CGI-mammut i Jurassic Park-storlek och det tackar jag för. Däremot finns insekter inne i mammutens kropp, ägg som kläcks av värmen och blir till larver. Insekter som är ena elaka filurer, som biter sig tag, gnager sig in, lägger ägg och dödar.

The thaw handlar alltså om en forskningsexpedition i Arktis som leds av Dr David Kruipen (Val Kilmer) och tre studenter och doktorns dotter får åka dit för att delta i projektet. När dom kommer fram är hela expeditionen försvunnen. Det är alldeles dött, förutom några små parasiter som springer omkring och låter.

The thaw är inte för Val Kilmer vad The wrestler var för Mickey Rourke. Val Kilmer har passerad bäst-före-datumet för länge sedan och jag tror att det krävs att Quentin Tarantino kliver in och ger karln en roll för att han inte ska självdö helt i Hollywood. Tarantino har ju trots allt räddat karriärerna för både John Travolta och Bruce Willis.

Som skräckfilm betraktat är The thaw helt okej. Helt okej skådespelarinsatser, handlingen klarar balansgången mellan trovärdig och ordinära skräckfilmsfloskler bra. Framförallt är det en film om äckliga små djur. Det ÄR äckligt när larver kryper in och ut ur ögon, när insekter springer överallt, äter upp kroppsdelar inifrån, lägger ägg i magar, i snoppar, i armar. Det äckliga är också att få se allt detta i närbild (ja, inte snoppen dock, vi snackar amerikansk film här) och att höra ljudet av små små insektsfötter mot hårda golv. Det tog ganska exakt 15 minuter, sen började det klia och det kliade och kliade på hela kroppen tills filmen var slut.

Så ja, filmen funkar. För jag antar att det var precis just den där klådan filmmakarna ville åt.