Truman Burbank (Jim Carrey) har huvudrollen inte bara i sitt eget liv utan i ett dygnetruntsänt TV-program vid namn The Truman show.
Som det oönskade barn han var blev han bortadopterad men inte till vilken in-i-minsta-detalj-granskad familj som helst utan till en TV-producent, en man med framtidsvisioner – Christof (Ed Harris).
Christof har en idé. Han vill göra ett TV-program som följer Truman från hans födelse och resten av livet, utan avbrott, inte ens för reklam. Så Christof bygger en hittipåstad som han kallar Seahaven dit man bara kan komma med båt eller över långa broar. Han ser till att Trumans pappa omkommer i en båtolycka (orsakad av Truman själv) vilket gör att han blir livrädd för vatten och alltså frivilligt håller sig på sin tilldelade plats i livet utan att ifrågasätta alltför mycket.
Men Truman är inte dum. Han uppmärksammar saker, han ser, han hänger med och det finns sprickor i fasaden. Hans fru Meryl (Laura Linney) till exempel. Hon är en levande reklamtavla med prickig klänning och ett oklanderligt ständigt stomatolleende fejs. Fy fan säger jag bara, jag förstår att Truman misstänker att allt inte står rätt till när hon mitt i ett bråk ställer sig och visar upp ett paket kakao för det vi vet är tittarna men Truman tror bara är nåt diffust galet, men vet inte vad.
The Truman show var en annorlunda film när den kom. Den visade på en verklighet som kändes väldigt science fiction 1998 men idag efter Big Brother-vändor och offentliga kameror i stort sett överallt så känns den inte riktigt lika on the edge.
Jag tycker Jim Carrey är en jättebra skådis när han inte behöver göra konstiga miner och spela över i 90 minuter, han funkar även när han är inget mer än en soft tyst snubbe i kostym.
Regissören Peter Weir var en av dom största på 90-talet men har faktiskt bara gjort två filmer efter denna: Master and commander med Russel Crowe 2003 och The way back med Colin Farrell och Gustaf Skarsgård 2010.
När jag såg den 1998:
När jag såg den 2010:
Tycker fortfarande den fungerar riktigt bra. Budskapet blir ju nästan ännu starkare med tanke på hur rätt de hade redan då.
Tycker också att Carrey kan vara en grym skådis när han bara vill. Det här kan nog vara hans främsta insats, även om den i Eternal är smått på mästerlig. Men den hade fungerat lika bra med Pitt eller DiCaprio istället. Är inte säker på att Truman hade fungerat lika bra med någon annan än Carrey.
Håller med addepladde i att den fortfarande håller. Och jag är nog inte riktigt med på varför den har tappat hela två betygssteg. Hela den här utvecklingen mot BB osv borde väl snarare göra Truman Show ännu bättre eftersom den inte beskriver en osannolik science fiction-situation?
Och så ligger den här filmen mig extra varmt om hjärtat enbart tack vare Laura Linney som är plastig och reklamig och alldeles…alldeles…underbar.
addepladde:
Jag tror inte heller att Truman show hade varit det den är utan Jim Carrey, men å andra sidan, det är ju nåt man aldrig får veta 😉
Sofia:
Den hoppade ner två steg för jag tyckte filmen var ganska…ljum…när jag såg den nu. En typisk trea. Sen minns jag ju euforin från när jag såg den när den var ny, hur oooootrooooligt bra jag tyckte den var och det blev ett ganska stort hopp mot nu. Men det är fortfarande en BRA film, inget snack om den saken och både Laura Linney och Ed Harris gör kanonprestationer 🙂
Älskar den här filmen. Carrey är störtbra i den.
Faller in i hyllningskören. Truman Show är ett modernt mästerverk och jag är helt övertygad om att den kommer att diskuteras för all framtid just för att den var precis före sin tid.
Jag såg den på bio och tyckte den var fantastisk men när jag såg om den fann jag ännu mer nyanser och slagkraft så för mig har den snarare växt till en superstark 5:a
Vad som gör den så fantastisk är att det finns en tokbra grundide med övervaknings/konsumtionssamhället men även ett personligt plan med Truman som är extremt klaustrofobiskt.
Tycker det är konstigt att de inte valt att göra direkt till DVD uppföljare med konceptet eller spinoff TV-serier.
Avancerad igenkänningsfaktor finns faktiskt i den brittiska TV-serien the Prisoner ifrån 70-talet.
Joel:
Varför inte göra en reality-serie av den? Jag menar, har vi inte fått nog av Big Brother? Är det inte dags att GÖMMA kamerorna nu? 😉
Det gjordes ju en amerikansk variant som påminner lite om upplägget men som kändes rätt fejkad. Det var en kille som var med i en big brother liknande såpa, vad han inte visste var att det egentligen bara handlade om honom och att alla var inhyrda skådisar.
Joel:
Kinesisk vattentortyr känns som helkroppsmassage i jämförelse. Jag skulle strypa mig själv om jag var i en sån situation – eller blev lurad in i en.
@Fiffi och Joel: Man har väl gjort någon slags halvmesyr på konceptet som Joel skriver om med den där serien där en tjej skulle försöka övertyga sin familj om att hon var på väg att gifta sig med ett riktigt kräk. Falimjen trodde att hon var med i en reality såpa om det, när själva poängen var att de var de som var med i såpan. Den var mest hemsk och tragisk…
Sofia:
Usch. Det där känns inte direkt som underhållning om du frågar mig. Men å andra sidan är det inte mycket TV-underhållning som ÄR underhållning i mina ögon.
@Fiffi: Nej, det hemska var ju att familjen verkligen trodde att hon skulle gifta sig med ett kräk och var uppriktigt ledsna för hennes skull. Äkta känslor blir aldrig bra i dokusåpor 😉