Det äkta paret Colette och Chester MacFarland (Kirsten Dunst och Viggo Mortensen) befinner sig i Aten på semester. Solen skiner, linnekostymen har inte en skrynkla och Colette trippar runt bland palatsruiner i oklanderlig ljus dräkt och ler. Dom har det antagligen rätt mysigt även om jag tycker det ser lite ansträngt ut att klappra runt bland betongfundament och stenbumlingar i högklackat. Chester reagerar på en grekisktalande guide som ”blänger” på honom. Han förstår inte varför men det är uppenbart att han har rätt. Till och med Colette lägger märke till det.
Rydal (Oscar Isaac) tittar på mannen med linnekostym som påminner om hans pappa. Säger han. Till en ung kvinna med dyra kläder som han bjuder på en drink men när notan ska betalas fattas det pengar och han lyckas få tjejen att betala fast hon tror att det är han som gjort det. Fingerfärdighet i kombination med mörka snälla ögon, han är lurig den där snubben.
Det här är själva upprinnelsen av The two faces of January, en film som med en speltid på exemplariska 96 minuter lyckas hålla mitt intresse uppe hela vägen in i mål. Den har liiiite liiiiiite samma grundkänsla som The talented Mr Ripley, fast här är det Kristen Dunst istället för Gwyneth Paltrow och Viggo Mortensen och tokstabile Oscar Isaac istället för Matt Damon och Jude Law. Jämförelsen ligger inte så mycket i själva handlingen, mer i tonen, färgerna, medelhavsvärmen, kläderna och den där underliggande obehagliga känslan av att någon hela tiden ljuger.
Det här är ingen film som på något sätt förändrar ens världsbild men det är sevärt för stunden och det är tre duktiga skådespelare i dom stora rollerna som gör det dom ska och en smula till.
