Jag var nog rätt trög 1995.
Jag såg The usual suspects på bio och jag tyckte inte om det jag såg. Jag tyckte det var långtråkigt, det var ointressanta skådespelare och en medioker story och jag kunde inte för mitt liv förstå what the fuzz was all about.
Nu, femton år senare, ser jag om den och grips av en extrem längtan att applådera.
Gabriel Byrne är fortfarande en tämligen beige skådis i mina ögon men inte här, inte i den här filmen. Benicio Del Toro som den halvknepige och läspande Fred är helt genial, Stephen Baldwin är som dom andra Baldwinbröderna: halvtrevlig att titta på men gick kanske inte ut som kursetta från New York Film Academy.
Chazz Palminteri har försvunnit en smula från den stora filmvärlden vilket kanske inte är helt orättvist, men han är bra på att spela myndighetsperson, vilket verkar vara hans paradroll. Pete Postlethwaite är inte heller nån snygging trots sina extremt höga kindben men han är perfekt i konstiga små skumma roller liksom även Kevin Pollack.
Sen är det Kevin Spacey i rollen som Roger ”Verbal” Kint och han gör filmen till den gnistrande pärla som den faktiskt är. Det är en ynnest att titta på honom.
Bortsett från en minimal svacka i mitten av filmen så är The usual suspects väldigt nära att vara en riktig fullpoängare.
1995 gav jag den betyget 2. Det var inte bara snålt, det var fullständigt FEL.
Trailern finns här.
Jag kommer ihåg första gången jag såg den här, då jag var så överväldigad och imponerad att jag satte igång den en gång till. Back to back. Ett riktigt mästerverk!
Filmens största förtjänst – enligt mitt tycke – är dess manus. Det är så briljant och konsekvent. Tror t o m att det fick en Oscar
Det problemet som trots allt finns är ju omtittnings värdet. Nu var det sjukt länge sedan jag såg den sist men ex. The Game och den här lider ju ganska ordentligt av att det blir väldigt uppstapplande information andra gången man ser dem.
Hmm, som Nemo säger – manuset är det bästa. Men det är inte en helt perfekt film. Finns definitivt svagheter. Min åsikt bara.
addepladde:
Försökte hitta om du recenserat den på din blogg men jag såg den inte. Hade den fått en 5:a av dig?
Nemo:
Helt riktigt. En Oscar för bästa manus direkt till film.
Joel:
Twist-filmer fungerar ju alltid bäst första gången men just i detta fallet när jag tyckte den var så erbarmeligt träig första gången jag såg den så blev liksom twisten en twist igen.
Känner mig lite som Doris i Hitta Nemo nu 😉
D-RL:
Näe, helt perfekt är den inte, men jävligt jävligt bra. Tycker jag 🙂
Kevin Spacey är filmens största styrka tycker jag. Annars tycke jag att filmen är rätt bra, men inte något supersmart mästerverk som många andra verkar se den som.
Voldo:
Jag håller med dig. Kevin Spacey gör massor för filmen. Han är utan tvekan den intressantaste karaktären dessutom.
Jävligt bra kanske. Skulle alltså själv ta bort ett av de två "jävligt". Nä, kanske båda t.o.m.
D-RL:
Där ser man 😉
Yes, en femma är det. Har inte skrivit om den, så jag hoppas inte du hittade något. 😉
Jag tycker faktiskt den har ett bra omtittningsvärde, trots brist på överraskningsmoment. Den är så välgjord och rätt kort att man njuter ändå.
addepladde:
Då blir det här ett förslag på recension (när idéerna tryter) som jag gärna skulle läsa 🙂
Det är lagt i förslagslådan. Får sätta mig och se om den någon dag bara, så jag vet jag vad jag pratar om. 🙂
Jag ställer mig på Pladds sida, filmen är värd en 5:a (även om den bara fick en snål 4:a när det begav sig), den har klart omtittningsvärde och Spacey är eff-ing brilliant!
Älskar också den här filmen. 😀
Sofia:
Hur kommer det sig att vi båda tyckte den var sämre första gången? Är det inte bra underligt?
rjfilmblogg:
Hade den fått en 5:a av dig?
Ja det hade den nog fått. Trots att jag vet hur den slutar så får jag gåshud varje gång, eftersom jag både föreställer mig hur överraskade folk blev när den först släpptes 1995, hur kompisar till mig som inte sett den kommer BLI överraskade när jag tvingar dem att se den och hur Bryan Singer… ja, regisserar helt enkelt. Hur han bygger upp inför twisten, hur han utför den och hur han avslutar hela fadderullan med att låta Spacey säga "And like that – he's gone".
Jag har två DVD-utgåvor av filmen, en tråkig med bara en skiva och en med två skivor och massor av extramaterial. 😛
rjfilmblogg:
Och ändå har du inte skrivit någon recension om den? Jag hittade i alla fall inte någon hos dig när jag var inne och letade 😀
Nej, det är många filmer jag inte har skrivit recensioner om än. 😛 Gamla storfavoriter tycker jag förresten är svåra att tackla, det är så mycket jag vill säga om dem och så blir det sådär.
rjfilmblogg:
Det är jättesvårt att skriva om favoriter. Det är mycket lättare att såga 🙂
@Fiffi: Tror du inte att det handlar om just det här omtittningsvärdet — att den höjer sig ännu några snäpp när man inser att den är precis lika bra, trots att man "vet" vad som kommer att hända?
Jag håller dessutom med att det är mycket svårare att skriva om bra filmer än om dåliga
Sofia:
Så kan det absolut vara. För jag satt och tänkte på slutet genom hela filmen och liksom längtade dit, till wow:et!
Dessutom en otroligt snygg avslöjandescen som ger precis lagom mycket för att den inte ska tvinga en att se om hela filmen (vilket har varit lite för populärt på sista tiden om du frågar mig) men samtidigt inte blir övertydlig (Harry Potter i Azkaban: "Jaha, så det var alltså…)
Ah, en absolut favvo. Föll för den på bio. Har den fortfarande på vhs. Den är brilliant. Kevin Spacey gör visserligen filmen, men Benicio del Toro är också en favorit.
Pinga:
Benicio är ju en riktig filur i den här. Har man aldrig sett honom i något annat innan så är det nog svårt att artbestämma honom ens 😉