Efter ett tips från MickeMovie hamnade den här filmen i DVD-spelaren. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag precis har sett den. Gråta känns som den mänskligaste reaktionen men ibland när det blir för mycket att ta in, när eländet liksom svämmar över, ja då kan skrattet gurgla sig i halsen för det är så jävla svårt att stå ut med tankarna.
Om jag ska försöka mig på en jämförelse mellan film och mat så är Gudfadern en gräddig pasta med fin oxfilé, tryffel, balla svampar och jättemycket smak och Monster´s Inc är som Jellopannacotta med karamellströssel. The War Zone är råbiff gjord på datum-ommärkt köttfärs från Ica. Alltså, den går att äta om man gillar råbiff men du får en obehaglig eftersmak i munnen och du kommer känna efter i dagar om du nog inte har liiiite ont i magen i alla fall.
Det här är skådespelaren Tim Roth´s första och hittills enda film som regissör. Jag vet inte varför det bara blivit en, det är synd då jag tycker han gjorde sitt jobb riktigt bra. Kanske tog den så mycket på krafterna att han fortfarande inte hämtat sig?
Att leva med den här historien, jobba med den, analysera, regissera och kanske till och med försöka förstå den, hmmm, det krävs en rätt hårdhudad människa för att inte låta den ta sig innanför skinnet för det här är inte bara ett vanligt brittiskt familjedrama, det är lerigt, rostigt, köttigt, blodigt, äckligt, vidrigt, och överjävligt – och det är det HELA TIDEN. Det är därför det – för mig – nästan slår över. Det finns liksom ingenstans att andas, allt är skit maxat till hundra och efter en stund är det som att mitt psyke säger ”tack för mig, jag drar ner rullgardinen en bit nu´rå för nu räcker det”.
Men det finns mycket med den här filmen som är fenomenalt och skådespelarinsatserna är definitivt en av dom.
Freddie Cunliffe som Tom, Tilda Swinton som mamman och Lara Belmont som Jessie, det är dom som gör att den här filmen känns som en närgången dokumentär direkt från verkligheten och det är den känslan som gör att jag nästan kräks när jag tittar.
The war zone är ingen promenad i parken, ingen nöjeskryssning till Åland, ingen räkmacka en mysig fredagkväll. Det här är ren ångest förpackad i filmform.
Här finns filmen.
Fiffi: Du skrev inget om handlingen.
Micke:
Nej och det var medvetet och av en enda anledning: det finns ingen anledning att berätta handlingen. Det kändes som att det viktigaste att förmedla med filmen var känslan, inte vad som egentligen händer. Det är bättre att dom som vill se filmen får uppleva det, det är liksom ingen film jag vill spoila bort.
Hå hå den här filmen gav begreppet feelbad en helt ny innebörd 😉 Länge sedan jag såg den men den var bra, riktigt bra. Ett England ganska fjärran från cricket och afternoon tea.
filmitch:
Man vill ju typ bara DÖ när man ser filmen. Eller man å man, JAG ville det. Jag ville strypa karljäveln, käpa en bulldozer och jämna hela huset med marken och stoppa ner resten av familjen i min ryggsäck och ta dom till en finare plats i världen.
Usch, vilken film. Usch. Men icke-usch sett till att den var väldigt bra.