Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det insäljande argumentet att en film är ”inspirerad av sanna händelser”. Vad fan betyder det – egentligen? Det kan ju vara preciiiis vad som helst.
Typ: Jag såg fyra daggmaskar komma krypande. Det kändes som om dom var en liten målinriktad klunga eller nåt. Vad vill dom göra, leta mat eller vadå, rädda världen? Det görs en film som heter Worms och den skulle då kunna kallas ”inspirerad av verkliga händelser”? Eller? Inte så troligt men det finns ändå nåt litet uns av logik här.
The Water Diviner av och med Russell Crowe är också inspirerad av verkliga händelser men har hans rollfigur Connor funnits i verkligheten? Har han haft tre söner som samtliga tog värvning och försvann vid slaget vid Gallipoli? Eller är inspirationen så pass lös att den bara handlar om att första världskriget existerade och att det faktiskt var ett slag vid den turkiska halvön Gallipoli där många australiensare faktiskt stred?
Börjar jag tänka ordentligt på denna fråga känner jag galenskapen i huvudet stiga som tidvatten. Det är som att tänka på rymden och universum, jag blir tokig. Samtidigt, allt det jag tyckte var helt okej eller till och med bra med filmen går liksom upp i rök när jag börjar känna mig…lurad. Ja, faktiskt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.
Russell Crowe vill att jag ska engagera mig känslomässigt i historien, han vill så uppenbart få mig att förstå honom, få mig att känna med honom, få mig att uppröras och heja på honom när han tar sin tremånaders båttur från Victoria i Australien till Istanbul i Turkiet för att leta efter sönerna som aldrig kom hem. Samtidigt, just detta har aldrig hänt. Det är påhittat. Inspirerat av nåt som kunde ha hänt i verkligheten javisst, men likväl är det fiktion.
Istanbul anno 1920 visas upp som rent och snyggt. Det ”billiga” hotellet Connor bor på skulle kunna vara en en mysig B&B direkt filmad från det nutida feelgodmyset Ernst i Toscana. Den turkiska hotellanställde Aysche (Olga Kurylenko) som borde vara rätt utsatt både ekonomiskt och socialt som ensamstående mamma till en son vars pappa stupat i kriget glider omkring i skrynkelfria klänningar, ser ut som en porslinsdocka och verkar inte ha några värre problem än att intala sig själv och andra att hon ”fortfarande är gift” och att den där biffiga australiensaren med hundögonen inte är det minsta attraherande trots att han har himla god hand med sonen.
Nu har jag två alternativ: antingen fortsätter jag lista alla knepigheter jag inte får ihop med filmen eller så gör jag det inte. Jag väljer det senare. Filmen är ändå helt okej medan jag ser den. Jag somnar inte, den är habilt gjord, det finns några minnesvärda scener. Hellre fria än fälla? Ja, kanske. I alla fall om jag vill undvika att skriva världens längsta gnäll-recension.
Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft. Och trots att filmen kändes som en ljummen trea direkt efter visningen kan jag bara inte ge den godkänt. Jag är alldeles för uppretad nu. Det känns som att Russell Crowe nedvärderar sina tittare, som att han inte tror att vi kan vara sunt kritiserande av det vi ser. Eller så är han själv så förblindad av det viktiga han vill berätta att han inte kan se historien objektivt. Han är lite för ”inspirerad” helt enkelt.
Nu ska vi se vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen.
Jag håller helt med om tveksamheten kring användandet av uttrycket ”Inspired…”. Tycker det ska användas när det handlar om något som man kanske inte omedelbart skulle tro verkligen hade hänt. Vilket knappast kan sägas vara fallet med första världskrigets efterdyningar i Turkiet.
Sofia:
Om man hade VETAT att denna historia var sann, om den var baserad på en bok eller dyl, då hade filmen per automatik ”tagit” mer på mig. Jag jämför med till exempel 12 years a slave. Hade den ”funkat” så pass bra som den gjorde om Solomon Northup var en påhittat filmkaraktär och berättelsen endast inspirerad av verkligheten och inte sann? Många frågor….;)
Härligt att fler än jag är inne på detta med baserad på, inspirerad av, byggd på en sann händelse, berättelse…hatar de meningarna av precis samma orsaker du skriver här. Men jag brinner inte till så mycket när det kommer till filmer som The Water Diviner eller Angelina Jolies Unbroken, för de är mer troligt att de verkligen har hänt än alla dessa jäkla spökfilmer. Conjuring, Annabelle, Paranormal Activity och fan och hans moster! Alla har hänt på riktigt och folk verkar svälja ”baserad på en verklig händelse” med hull och hår. Själv mår jag bara illa av orden och funderar på vart mänskligheten är på väg!
Tommy:
Alltså….det mesta som händer och dom flesta filmerna är väl på nåt sätt inspirerat av verkligheten och verkliga händelser. En lampa som tänds alldeles oförhappandes (till exempel) händer väl både titt som tätt? 😉
Ger det dokumentära så mycket mer känslomässig resonans? Det är fascinerande att det har sådan betydelse, och det förklarar väl att alla filmer envisas med att påstå sig ha den kopplingen.
Carl:
För mig gör det det. Det dokumentära känns (i dom flesta fall) mer ”på riktigt” i magen.Det är kanske därför jag är extra känslig när dokumentärer som ”låtsas” vara sanna inte är det (typ Searching for sugar man).
Älskar ditt sarkastiska: ”Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft.”
Bra urvalskriterier? Låt oss välja en film som medlemmarna annars inte skulle välja att se… Inte bra!
Det har gått långt när man får höra att vi i Filmspanarna bara ser rosamarkerade filmer (och liknande) på våra träffar.
Henke:
Jag var inte sarkastisk, jag var ärlig. Jag tycker det var ett bra val (även om jag hade tyckt att det var jättekul att se Mad Max med hela gänget) och jag uppskattar att Filmspanarna inte alltid tar ”den enklaste vägen” när det gäller filmval. Jag kan välja filmer som lockar mig varenda dag, att bli utmanad i min filmsmak och se sånt jag inte alldeles självklart valt själv är toppen. Tycker jag. För mig.
Vad gäller rosamarkerade filmer/ inte-hollywood-filmer så roade jag mig att gå igenom listan av filmer vi sett sen starten (https://www.fiffisfilmtajm.se/filmspanarna/) och vid en snabb genomräkning är 2/3 av dom 36 filmer vi hittills sett och skrivit om tillsammans amerikanska ”vanliga” filmer, alltså inte smultronställetfilmer/svenska smala filmer (eller liknande). Så jag tycker inte att vi bara ser ”sån” film men det är ju fullt möjligt att våra läsare uppfattar det annorlunda.
Jösses, många starka åsikter här. Man kan säga att den här filmen…va en riktig vattendelare. YEEEEEAAAAHHHH!!!
Markus:
Raggadisch! 😉
Bara titeln ”The Water diviner” får mig riktigt oinspirerad. ”Inspirerad av sanna händelser” är väl den minst pålitliga formuleringen. ”Baserad på en sann historia”låter något pålitligare. Sen är det i och för sig inte ett bevis för att filmens ska kännas mer äkta – eller garanterar kvalitet – men jag ogillar också den här hänvisnings-trenden. Vore ballare om filmbranschen struntade i det och inspirerades på ett helt vanligt vis, så som alla som skapar gör, och låta såna som vi luska reda på bakom-historien själva så att vi kunde glänsa lite bland filmspanarvänner istället 🙂
Håller med Cecilia. I det här fallet skall tydligen inspirationen vara ett brev från någon man som ville ha rätt på sina söner. Det var troligtvis inte en snubbe som dränkte sin fru och gifte sig med en synsk fotomodell. Men att hans söner förlorades i strid kan ju ändå väcka viss sympati.
Carl:
Jag kan absolut känna sympati för att hans söner förlorades i strid men likväl så är snubben i filmen troligtvis inte snubben som skrev brevet. 😉
Cecilia:
Håller helt och hållet med dig där, det är tusen gånger mer spännande om man får luska själv och ta/få reda på information som sen i sin tur kanske gör att filmen växer i efterhand. Inte förminskas. Som denna.