När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.
”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”
Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.
Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.
Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.
The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.
Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!
Ok, så det var inte The words…
Henke:
Nej, kanske inte…
Hmm, tanten i mig gillade uppenbarligen den här mer än vad du gjorde 😉 Är det så att bristen på starka kvinnoroller i filmen förstör den helt för dig? Det verkar så. Hade det varit omvänt, att man bara fokuserade på kvinnorna, hade filmen då varit bättre?
Kanske är det här en tjejfilm riktad till männen. Det handlar trots allt om tre män som berättar en historia. Då blir det lätt fokus på – männen 😀
Nåja, tycker den funkade ganska ok ändå och kan vara värd att se. The Words.
Movies-Noir:
Då är du nog lite mer tant än jag 😉
Men nej, det är inte bristen på kvinnoroller som förstör filmen, eller stör mig, det är att filmen är skitdålig 😉 Den är banal liksom. Den utger sig för att vara ett eftertänksamt drama men den är ytligare än ett minimalt handfat på en innekrog. Fokus på män är helt okej precis som fokus på kvinnor är helt okej men en ointressant historia är en ointressant historia.
Fast precis som The Reader (som jag nämner i min text) så är det en film som inte når ända fram, men ändå försöker. Det är ingen toppfilm, men jag har sett många sämre. Den funkade helt enkelt för tillfället, varken mer eller mindre. I ditt fall blev det mindre 😉