THE YOUNG AND PRODIGIOUS T.S. SPIVET

Ibland händer det att jag fastnar för en filmaffisch sådär mycket att jag nästan blir ledsen. Senaste gången det hände var när jag såg postern här ovan. Den säger så mycket, den är så otroligt fin.

Den lilla röda kärran, namnet Layton skrivet med vit färg och pensel, en liten pojke med beige jacka som har föräldrar som uppenbarligen köper honom för stora byxor så han ”har nåt att växa i”. Det går att vika upp dom. Många varv. Praktiskt lagda föräldrar alltså, knappast modeintresserade. Den lilla pojken känns även han väldigt praktisk och smart, istället för att bära den tunga väskan surrar han fast den på vagnen. Det vittnar om att han inte bara ska till grannbyn, han ska längre, han ska bort.

Har man följt filmvärlden på någorlunda nära håll de senaste tjugo åren kan man med lätthet se vem som ligger bakom filmen The young and prodigious T.S. Spivet bara genom en snabb blick på affischen (jaaaa, jag veeeet att namnet står att läsa längst ner). Givetvis Jean-Pierre Jeunet. Mannen som gett oss Delikatessen, Amelie från Montmartre, Micmacs, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad och Alien: Ressurection. Han är lika tydlig i sitt filmiska formspråk som Tim Burton är i sitt och Wes Anderson i sitt. Och i den här filmen tar han faktiskt med nån som brukar vara Tim Burton:skt så det förslår: Helena Bonham Carter.

T.S. Spivet är en tioårig förnumstig och högintelligent pojke, han är en såndär pojke som jag modell yngre önskade att jag skulle få bli mamma till – fast T.S. saknar attiraljen glasögon. En sån som väljer Nationalencyklopedin före Fantomen och som ritar flödesscheman istället för huvudfotingar. Nu fick jag ingen sån son men jag fick umgås med T.S en stund och det är inte fy skam det heller.

Telefonen ringer hemma hos familjen Spivet. Det är Smithsonian Institutet i Washington (USA´s Nationalmuseum) som utlyst en tävling och T.S har vunnit. Han har uppfunnit något häpnadsväckande jättesmart (något magnetdrivet) och han förväntas komma dit för att hålla ett tacktal. Det chefen på Smithsonian (Judy Davis) inte vet är att vinnaren är blott tio år och det T.S´s  föräldrar inte vet är att T.S (Kyle Catlett) tänker ta sig dit på eget bevåg utan att säga nåt till någon.

Hur funkar det med Kyle Catlett kanske nån undrar? Barnskådespelare är ett ämne för sig, det är väldigt sällan dom är helgjutna och det problemet finns även här. Men jag köper det. Kyle klarar biffen jättebra så länge han inte ska spela ledsen.

Filmen är en fest för ögat, den är som en Wes Anderson-film fast utan den där värsta iskalla dockskåpskänslan (*host* Moonrise Kingdom). Mysigt, charmigt, finurligt och galet snyggt. Se och njut.

Trailern kan du se här.