Vad vore en skräckfilmsvecka utan närvaro av vampyrer? Nä, precis, ingenting. Självklart ska det vara med en vampyrfilm och denna gång blev det en sydkoreansk sådan.
Chan-wook Park är ett namn som förpliktigar. Med filmer som Oldboy, Lady Vengeance och senast amerikanska Stoker på repertoaren känns det ganska självklart att han är en man med koll på grejerna även om mina personliga betyg på dessa filmer skiftar en del.
Om man vill kan man säga att Thirst är Chan-wook Park´s variant av Jim Jarmousch´s Only lovers left alive, ja, om man vill alltså. Och det vill jag. Det handlar om att göra en alldeles egen infallsvinkel på vampyrgenren vilket både Jarmousch och Park har gjort och båda dessa filmer har en klar och tydlig plats i detta filmfack. För egen del tycker jag dock att den ena filmen är väldigt mycket bättre än den andra – om man nu måste jämföra. Vilket man inte måste men jag gör det ändå.
Thirst handlar om prästen Sang-hyeon (Kang-ho Song) som blir smittad till vampyr på ett sjukhus. I takt med att smittan tar över hans kropp blir det inte bara suget efter blod som ökar utan även suget efter kvinnor, eller främst en kvinna, Tae-ju (Ok-bin Kim). Tae-ju är gift med en (tycker jag) riktig low-life-slusk och är inte speciellt svårflirtad när Sang-hyeon sätter den sidan till. Maken verkar inte vara nån casanova direkt, Tae-ju är i princip oskuld trots flera år som gift och i Sang-hyeons sällskap öppnar sig en helt ny värld, en värld som inte enbart handlar kroppsvätskor, eller jo förresten, blod är ju också en kroppsvätska.
Thirst är en väldigt brutal film, den är blodig, den är egensinnig och framförallt så är den väldigt väldigt snygg. Mitt enda problem med filmen är Kang-ho Song som är en alldeles för okarismatisk huvudrollsinnehavare för denna typ av film. Det skaver ungefär lika mycket som om Casey Affleck spelat Tom Hiddlestons roll i Only lovers left alive eller Rupert Grint varit Edward i Twilight. Song är liksom inte….tillräcklig.
För övrigt var det 133 underhållande minuter och i mina ögon ett mycket bra val till denna veckas tema.
Idag skriver Filmitch om en annan högkvalitativ och intressant skräckfilm: Graduation day.
Har faktiskt inte sett denna film – kanske just för att den handlar om vampyrer som jag brukar finna ganska trista men den finns i tankarna.
filmitch:
Jag kan hålla med om att vampyrer inte är superintressanta varelser, det krävs nånting extra med filmen för att den ska bli bra och Thirst var något lite extra tycker jag.
Vil ikke direkte kalle Thirst for en grøsser, mer en mørk grøsserkomedie med mye sort humor.
Helt uenig at Kang-ho Song ikke kler denne rollen, han er ALLTID fantastisk i alle roller. Han er en av få skuespillere som kan spille alle roller. Han er den beste skuespilleren i Sør-Korea ved siden av Min-sik Choi, og han er fantastisk i Thirst også.
Jag instämmer om att Song Kang-ho är alldeles lysande och just har en enorm karisma trots att rollen är så nedtonad. Det här är ju ingen cool rockervampyr som glassar runt utan en präst som verkligen brottas med sitt existentiella dilemma.
Däremot är det något med Park Chan-wook som gör att jag känner att det är något som saknas trots att alla hans filmer är jättebra.
Carl:
Jag har inga problem med nedtonigheten, det jag saknar är karisma, han känns tämligen genomskinlig. Sån tur att vi inte tycker lika 🙂
Min bild av honom kan vara färgad av att jag först såg honom i The Good, The Bad, The Weird.
Carl:
Den har jag inte sett. Om jag gör det kanske min bild av honom omfärgas lite? 🙂
Han är allt annat än genomskinlig i rollen som The Weird.
Captain Charisma:
Sån tur för Kang-ho Song att smaken är som baken, annars vore han arbetslös 😉
Åh, den här har jag haft liggande ända sedan jag förstod att det skulle vara ngn slags version av Therese Raquin. Hade tänkt klippa den till vampyrkursen under våren men det hanns inte med. Ditt betyg lovar gott!
Sofia:
Den är helt klart både sevärd och egensinnig. Hade du sett Only lovers left alive? Annars är ett tips att se båda och jämföra 🙂
Hmm, efter Ghost Dog lovade jag ju mig själv att jag skulle slippa Jarmusch hädanefter. Men jämförelser är ju alltid intressanta…