En sjuttiofem minuter lång dokumentär om en iransk regissör filmad med en Iphone, låter det mums för filmsugna ögon? Njäää, inte direkt, inte vid första anblicken kanske men då jag läst Jessicas text om filmen (klicka här och läs vettja) fick den mig att klicka på hyr-knappen hos Lovefilm.
Det värsta som kan hända en filmskapare i Sverige är att han/hon blir offentligt mobbad och grovt felciterad i kvällstidningarna. Det värsta som kan hända en filmskapare i Iran har hänt Jafar Panahi. Han lever i husarrest och har blivit dömd till ett sexårigt fängelsestraff, till råga på allt får han inte göra film dom närmaste tjugo åren. Det är skillnad på skitliv och skitliv kan man tycka. Regissörer i Iran filmar med livet som insats, det gör inte Colin Nutley.
Filmen utspelar sig alltså hemma hos Jafar, vid hans köksbord, i hans soffa. Han berättar sin historia, han försöker beskriva filmen som han hade tänkt göra, den han ”åkt dit” för. Det hade lätt kunnat bli en gäspig liten film hur hemsk bakgrunden än må vara men den blir inte det. Jafar har en utstrålning som går genom rutan. Jag ser hans förtvivlan, jag förstår hur sjukt understimulerad han är, hur arg, rasande, ledsen, förtvivlad, ensam han är och det värsta är att ingen kan hjälpa honom. Den enda lilla hjälpen, den mikroskopiska handen som jag kan lägga i hans, är att se filmen, att skriva om den, att påtala problemet.
Filmen heter This is not a film för att det på pappret inte är en film, inte en film som får finnas. Den smugglades ut från Iran och in i Frankrike via ett USB-minne inbakad i en kaka. Bara där har vi en historia mer spännande än många påhittade hollywoodditon. Eftertexterna är en samling prickar. Jafar kan inte öppet tacka någon med risk för att även dom ska fängslas och dömas.
Så funkar det i Iran idag.
Det är 2012, inte 1512.
Här finns filmen att hyra.
jag glömmer filmer väldigt snabbt, tyvärr, men den här glömmer jag inte i första taget. Det är en av filmerna från 2011 som jag återkommit mest till i mina tankar och skriverier. Undrar hur han har det nu.
En sak till: det som är så fantastiskt med den här lilla filmen är att den inte bara gör en upprörd och berörd, mitt i all frustration så är den faktiskt förvånansvärt rolig. Men det är väl när det är som eländigast som man behöver humorn som bäst, för att överleva.
Jessica:
Visst är den bitvis rolig och dråplig. Det är en färgstark man det handlar om och han är inte direkt rädd för att visa känslor.
Japp! Såg denna med och skrev kanske en av mina bästa texter för YAM. Jag bär fortfarande denna lilla film i mitt hjärta.
Vi kanske bör göra en Filmspanarna jippo för Panahi? Dra lite mer uppmärksamhet till hans situation!
Julyssa:
Inte mig emot. Vi kan ta ett snack om det vid nästa träff 🙂