Cheyenne (Sean Penn) är en föredetta superrockstjärna vars stjärna dalat betänkligt. Nu är han mer uttråkad än någonting annat. Han behöver inte lyfta ett finger för att klara sig ekonomiskt men hans fru sedan 35 år (Frances McDormand) jobbar som brandman.
Cheyenne får dagarna att gå genom att knata runt på det lokala köpcentrat släpandes på sin Dramaten-väska och hänga med den unga Mary (Eve Hewson) vars bror försvunnit/tagit sitt liv. Han känner sig skyldig till broderns död då brodern lyssnade mycket på Cheyennes depprockarmusik som inte var nåt direkt upplyftande för en redan trasig själ.
När Cheyennes pappa ligger för döden bestämmer han sig för att lämna sitt stora slottsliknande boende på den irländska landsbygden för att åka till sin far i USA som han inte varken sett eller pratat med på trettio år. Han bokar en biljett på färjan över Atlanten då han är flygrädd (bara en av många rädslor som är djupt rotade i den mannen).
Fadern visade sig vara en fd Auschwitzfånge som dom senaste decennierna av sitt liv försökt leta upp tysken som gjorde hans liv till ett helvete och när fadern dör bestämmer sig Cheyenne för att avsluta uppdraget vilket resulterar i en roadtrip genom USA med Dramaten-väskan som enda sällskap.
Sean Penns uppenbarelse får inte bara stå ut med olika reaktioner av andra karaktärer i filmen, det är många runt omkring mig i biosalongen som skrattar och jag hör ord som ”konstig”, ”ful” och ”bög”. Själv fattar jag inte grejen. Han ser ut som vem som helst av alla dom som hänger på ”mina” synthklubbar, han är inge konstig alls i min värld och jag märker efter ett tag att min inställning till honom gör filmens centrala frågeställning i princip omöjlig. Han är nämligen inte underlig alls, han har möjligtvis fastnat i en stil han hade som ung men som med stigande ålder blir allt svårare att hålla snygg. Men vem har sagt att en man måste se ut som en klippdocka från Dressmanreklamen bara för att han passerat 50?
Vad är då det centrala i filmen? Vad handlar den om? Som jag ser det handlar den om ”det gamla vanliga”: att växa upp och att hitta sig själv, så är det alltid när en film andas road trip (som om det inte går att fnula ut viktiga saker om sin egen existens eller lösa viktiga frågeställningar i hem-miljö). Det gör att jag blir skitförbannad på den sista scenen (som jag inte tänker spoila här) för den scenen visar att allt jag tror på – och allt jag trodde Cheyenne trodde på i 116 av 118 minuter – inte är sant. Resten av filmen gör mig allt annat än arg, jag sitter och myser och njuter av att se Sean Penn briljera. Han har med den här prestationen prickat in ännu en solklar oscarsnominering för bästa manliga huvudroll, att något annat skulle hända är för mig fullständigt obegripligt.
Det äkta paret Jane och Cheyenne är det omaka paret personifierat. Det går inte att bli mer omaka än så men fan så charmiga dom är tillsammans.
This must be the place är en låt av Talking Heads vars frontfigur David Byrne har gjort musiken till filmen och han syns även i en cameoroll i filmen. Filmen som sådan har lite samma känsla som Sophia Coppolas Somewhere eller Jim Jarmusch Broken flowers, det är indie när det funkar som bäst. Lite musik, en gås, en hund med tratt, lite ljud, något trasigt, lite sprit, oneliners som funkar, Harry Dean Stanton med sprillans nya framtänder och en pool utan vatten.
Fripp har också sett filmen och den förväntas få svensk biopremiär 9 mars 2012.
Det här är den första filmen jag ser på Stockholms filmfestival – någonsin. Jag vann ett årskort på en tävling hos Lovefilm och det gav mig den nödvändiga sparken i baken att slå slag i saken och nu sitter jag här med 1,5 meter utskriva biobiljetter i handväskan och ända fram till söndag kommer jag att tillbringa all min lediga tid i biosalonger runt om i stan.
Gårdagskvällen tillbringade jag på Skandiabiografen på Drottninggatan, Stockholms kanske sämsta biograf om än gammaldags och mysig. För första gången i modern tid valde jag självmant en plats långt bak i salongen vilket är ett måste i denna värdelösa och feldoserade salong. Det är fullsatt och all teknik gällande filmen fungerar felfritt vilket jag förstått att det väldigt sällan gör.
Det enda som förvånade mig var att filmen inte var textad men det kanske beror på att den svenska biopremiären av filmen dröjer. Eller så är det alltid så med festivalfilmer? Jag vet inte om det är så men jag hoppas inte för annars kommer jag få redigt svårt att fatta en del av veckans övriga filmer.
Välkommen Fiffi till filmfesten!
Henke:
Tack 🙂
Oftast utan textning om det är engelskt tal. Kan vara nog så utmanande om ljudet är lågt (volym) eller dåligt (mixat), men det är inget att göra åt. Endast filmer som ska distribueras i Sverige har textning (någon som plockat upp notan för det). Jag blir lite överraskad av att du nämner att den ska ha Svensk premiär. Tror inte den kommer gå så himla bra på bio. Men kanske ändå om den drar hem några stayetter. Hoppas inte Sean Penn vinner igen.
Henke:
Jag har inga problem med att se otextad film, jag blev mest lite förvånad men som sagt, jag hoppas verkligen att det är text på filmerna jag ska se senare i veckan annars kommer jag inte fatta ett dyft 😉
Vad gäller just den här filmen så står premiärdatumet på Imdb men inte på SF´s hemsida (än) men jag hoppas verkligen att den går upp på svenska biografer för jag tycker filmen förtjänar det. Varför hoppas du inte att Sean Penn vinner? Gillar du inte honom som skådis alls eller är det just den här rollen du inte tycker förtjänar en statyett?
Han snodde statistisk från Mickey Rourke. Oförlåtligt.
Han snodde oscarsstatyen från Mickey Rourke. Oförlåtligt.
Henke:
Fast du vet att det inte var HANS fel va? ;D
Harry Dean Stanton, Somewhere och Broken Flowers. Den här ska jag se!
Pladd:
Vet du att jag tänkte på dig när jag satt där i salongen, jag tänkte att om det här inte är en Addepladde-film då vete faaaaan 😉
Att det finns Addepladdefilmer – wow! Ännu mer wow att du faktiskt tänkte på mig där i biomörkret. Nästan som att se någon surfa in på ens filmblogg.
Pladd:
Ja, på´t ungefär 🙂
Sean Penn är oftast intressant så även denna film även om jag tycker han ser lite märklig ut, ngt som förklaras med hans yreskesval. men slitna rockstjärnor som försöker bevara sin ungdoms glamor är sällan snygga. Kan köpa ful och konstig då det är ett uttryck för smak men bög? knepig kopplig. Om man sedan skulle tycka detta behövs det då gapas ut i salongen? Film är bäst hemma, jag blir mer och mer övertygad om detta.
filmitch:
Jag måste denna gång försvara dom personer som uttryckte dessa ord i salongen då dom faktiskt viskade. Jag satt dock på raden framför så det hördes mer än väl fram till mina Dumbo-öron 😉
Sean Penn ser ju märklig ut – för att vara Sean Penn, men som sagt, annars tycker jag inte den där looken är överdrivet konstig på något sätt. Men det var härligt att se Sean Penn vara så rolig som han är i den här filmen. Han har komisk tajming som tusan!
Ska bli intressant att se den här filmen så småningom. Bra prestationer är alltid uppskattade och Penn brukar vara duktig på det mesta.
Av de elva filmer jag sett så här långt har två saknat textning (brittisk och kanadensisk). Resten har haft svensk eller engelsk text. Så det är vanligare att de har text än inte. Men är det annat språk än engelska så är de alltid textade.
Movies-Noir:
Tack för informationen! Nu blir jag lite lugnare då jag inte är världsmästare vare sig på danska, spanska eller hebreiska 🙂
Kul att du äntligen hittat till Filmfestivalen. Det var på tiden! 🙂
Jo, som M-Noir skriver så är filmer som inte är på svenska eller engelska alltid textade, oftast på engelska.
Så ska det i alla fall vara. Lite lustigt att du frågade om just textningen med tanke på min upplevelse igår:
http://jojjenito.wordpress.com/2011/11/15/the-yellow-sea/
Jojjenito:
Håller med, det var på tiden! 🙂
Men JÖSSES vilken upplevelse! Hahaha. Tur i oturen att det kanske inte var den film som du såg fram emot mest på festivalen.
Läste precis igenom Jojjenitos upplevelse och det är klassiskt Filmfestivalen. Väl värt att läsa, och visar prov på hur det kan vara.
Movies-Noir:
Hade du en flygande matta väntandes utanför bion? Du måste ha varit snabb som ett utter ut därifrån? 😉
Movies-Noir:
Eller kanske EN utter 🙂
Visste du inte att jag bor under Skandia-biografen ? Man har kallat mig för Fantomen på Skandia 😀 Nej men jag läste om Jojjenitos äventyr på väg från visningen faktiskt, haha. Så nej, jag hann inte hem SÅ snabbt.
Movies-Noir:
Hahahaha, men du, kunde du inte ha valt en trevligare biograf att bo under i såna fall? 😉
Sean Penn gör mig på. Referenser till Jarmusch och Sofia Coppola gör mig…inte så på 😉
Sofia:
Strunta i mina referenser och se filmen ändå. Det är den värd. Tänk, det dyker upp en gås bara sådär liksom, det är som att det kommer en kanelbulle flygande, riktigt småkul faktiskt på ett mycket annorlunda vis. 🙂
Springer jag på den blir det kanske en titt, men även Henke beskrev ju filmen på ett liknande sätt och det där är verkligen inte min kopp te…