Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.
När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.
Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?
Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.
Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.
Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.
När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).
Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.
Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.
Jag kan inte hjälpa det men jag gillar Branagh men endast då han gör Shakespearfilmer resten kan kvitta. Men det kanske krälar runt en liten kultursnobb under mitt skinn? 😉
Angående Thor är jag måttligt intresserad har inte gillat serien som är trist men jag erkänner att Hemsworth ser maffig ut.
filmitch:
Om någonting i världen är värt 125 spänn så är det att se en snyggt skäggig Hemsworth i vit T-shirt så du kanske ska ge filmen en chans? 😉
Nej, jag glömde, du är ju en känslokall kultursnobb (hur nu det går ihop med medlemskap i Dinoshark fanclub?) hihi ;D
Att Branagh kopplar till Shakespeare är ju inte så konstigt, det gör han väl antagligen mest hela tiden. Fast det där med sluten, kunglig cirkel var ju Wille varken först eller sist att fokusera på så Kenneth hade ju lika gärna kunnat ta vilken annan referens som helst.
@filmitch: Jag tycker både Dead Again och ffallt Peter's Friends toppar åtminstone vissa av hans Shakespeare-rullar.
@Fiffi: Du har uppenbarligen inte hört talas om Känslokalla kultursnobbskapitlet i Dinosharfanklubben? De är väldigt aktiva har jag hört 😉
Peters friends, DEN hade jag faktiskt glömt och erkänner att det hör till hans bättre filmen. Slarv av mig.
Sofia:
Det som retar mig är bara att jag kan se honom framför mig stå och överklassoreeeera över detta som om det skulle vara MER okej att sätta sitt namn på en simpel serietidningsactionsrulle bara för att storyn går att koppla till Shakespeare.
(Och nej, just DET kapitlet har undgått mig men jag upphör aldrig att förvånas ;D)
Jag förstår absolut att du retar dig på Shakespearereferenser, visst är det fånigt att inte kunna stå för att man antagligen tagit emot rätt mycket kosing för att göra lättviktig underhållning…
Sofia:
Jag fattar folk som gör konstiga saker när dom får mycket – MYCKET – pengar för besväret och det är väl inget att skämmas för direkt, det blir bara fånigt när det ska lindas in i nåt det inte är. Jag tror inte Stellan Skarsgård tackade ja till vare sig denna eller Pirates of the caribbean för att det var stor konst och välskriver manus 😉
Men säger inte åtminstone skådisar _alltid_ att de tackat jag till filmer för att manuset var "starkt" eller något liknande, oavsett vilken skit det än är. De, liksom regissörer, måste väl upprätthålla någon form av livslögn antar jag. 😉
Sofia:
Men det finns ju en handfull (eller två) skådespelare som helt öppet och ärligt erkänner att dom tar vissa roller för pengar, just för att det är SJUKA SUMMOR dom erbjuds och för att dom i och med detta har mer frihet att göra smalare och mindre filmer som dom brinner för att göra – men med minimalt gage. Stellan är ju en sån.
Angelina Jolie säger ju också att hon tar vissa roller enbart för att kunna skänka pengar till dom organisationer hon jobbar för. Sen om det stämmer, ja, det vet ju inte jag. Det kan vara en dålig ursäkt till att göra filmer som Salt. 😉
Jo just intervjuer med skådisar och regissörer har blivit tristare då det egentligen bara är reklamfilmer. Oavsett film säger de nästan allatid samma saker: Fantastiskt att jobba med bla bla bla. Värst är det när de gör som KB och försöker göra ngt enkelt till "finkultur".