THORNE: SÖMNTUTA

Alla vägar bär inte bara till Rom, alla vägar bär dit det är meningen att man ska åka. Alla mina filmiska vägar, både dom av grus och dom asfalterade motorvägsbreda, har på nåt sätt lett mig fram till ett spontant Netflix-sökande på Eddie Marsan och därifrån rätt in i polisen Tom Thornes liv.

Hur skulle jag INTE kunna trycka på play när jag hittar inte mindre än två långfilmslånga avsnitt av TV-serien Thorne? Kolla dessa sammanträffanden: Eddie Marsan från Still Life har en av rollerna, Aidan ”GoT-Littlefinger” Gillen en annan och Natascha McElhone, som jag såg på en teaterscen i London i maj när hon spelade Glenn Closes paradroll i Fatal Attraction, en tredje. Huvudrollen som Tom Thorne spelas av David Morrisey som hade en av rollerna i en av mina favoritfilmer från 2008 – Den andra systern Boleyn. Och det är en polisserie. Och dom letar efter seriemördare. Och det är brittiskt och härligt. Fyra timmars mumsfilibabba helt enkelt.

Sömntuta är den första av Mark Billinghams böcker om polisen Tom Thorpe som tillsammans med sitt team ska lösa mord i London. Han är en brittisk version av Martin Beck kan man säga, fast med aningens mer gigoloaura. Nu är det nån skadad jävel som dödar unga kvinnor och dom han inte dödar ser han till hamnar i nånslags grönsaks-levande-död-stadie när hjärnan fungerar men tjejen kan inte förmedla sig med omvärlden.

Dom entimmeslånga avsnitten är ihopklippta till en lång film och i ärlighetens namn känns det….långt. Sista timmen är spännande och dom första timmarna är helt okej men jag säger bara Natascha McElhone. Really? Hon var fullständigt usel i den där teaterpjäsen jag såg, nästintill skrattretande i sitt överspel och jag trodde det var en engångsföreteelse men icke sa Nicke, här är det precis lika illa. Istället för att agera sig igenom scener skriker hon i falsett och spänner upp ögonen som om hon vore galen. Men hon ska spela en klok och världsvan läkare. David Morrisey klickar inte heller för mig, han tar i från tårna även han, det är ett jävla skrikande.

Men summa summarum är det tämligen sevärt. Mycket bättre än Wallander, ungefär lika bra som dom bästa Beck-filmerna, sämre än Arne Dahl och inte tillräckligt beigt för att jag ska strunta i film nummer 2. Den kan du läsa om imorgon.