Tomten är far till alla barnen-tankar

”Det är väl klart att det är den där kåte fan. Han skulle tända på en daggmask om den hade bröst.”

Detta citat är mitt enkla bidrag till dagens mastodontinlägg. Det är Janne (Peter Haber) som uttalar dom bevingade orden till Åkes fru (Jessica Zandén) och det är alltså Åke himself (Leif Andrée) som är ”den kåte fan”.

Tomten är far till alla barnen är en film som dom allra flesta har en åsikt om, ja, alla utom jag just idag då. Här nedan följer en samling intressanta, tänkvärda och underhållande texter om den svenskaste och juligaste julfilmen av dom alla.

.

.

Först ut är Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg.

När man samlar massvis av kända och välmeriterade skådespelare i en och samma tillställning finns det två möjliga resultat. Antingen blir det toppenbra eller så blir det pannkaka. På grund av förväntningar och krav är det sällan man hamnar mitt emellan. Dessutom är det inte allt för ovanligt att stjärnor i mindre roller brukar kräva lite väl mycket uppmärksamhet, vilket stjälper helhetsbilden. Eller så är det oinspirerade stjärnor som bara samlar lönecheckar. Mycket kan gå fel, men det går åt andra hållet också. Det kan ju bli hur bra som helst!

I Tomten är far till alla barnen samlas den svenska skådespelarelitens gräddhylla. Tillsammans ger de sig på det käraste vi har här i Sverige (efter midsommar) – självaste julafton. Det är en knepig handling och det är imponerande att se hur den långsamt byggs upp och exploderar i ett fantastisk klimax. Regissören Kjell Sundvall dirigerar och håller samman sina skådisar väl, men han har det fantastiskt välarbetade manuset att tacka för allt. Äntligen får vi se naturlig och trovärdig dialog i en svensk film.

Med bra manus och regi kommer man väldigt långt, men i slutändan hänger det ändå mycket på skådisarna. Haber är felfri som Janne. Han levererar bitska kommentarer, ett underbart minspel och gör den bästa roll jag sett honom i. Höjdpunkten nås när han utbrister: ”Dö för i helvete, tomtejävel!”. Ewerlöf är lika bra hon i det kontrollerade kaoset. Bland föredettingarna finns bland annat bröderna Anders och Dan Ekborg, där den senares drickande resulterar i många roliga situationer. ”Vem fan orkar vara nykter i det här sällskapet?”. Leif Andrée är nog min favorit i rollen som den sliskige och dominanta Åke.

Jag kan inte komma på något dåligt med Tomten. Det vore väl att handlingsförloppet är lite väl otroligt, men det är samtidigt en stor del i att det blir så roligt. Överlag är det en lättnad att se en svensk komedi som faktiskt är genuint rolig, samtidigt som man känner för karaktärerna. Trots humorn bygger allt på rätt tragiska missuppfattningar och händelser, vilket skapar empati. Jag vet många som blir stötta av det faktumet att en familjs julafton kan gå så åt helsike, men livet är inte vackert alla gånger. Då är det lika bra att skratta åt det istället för att grämas.

Tomten är det tredje benet i den ultimata julfilmstrion (tillsammans med Love Actually och Ett päron till farsa firar jul) och visar den svenska julens både för- och nackdelar. Få filmer lyckas lika bra med att spegla det. Ett måste varje jul.

Betyg: 4/5

.

.

Vrångmannen & Surskägget

Här följer ett samtal mellan Vrångmannen (V) och Surskägget (S) om Tomten är far till alla barnen.

V: Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svenskklassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Vadär det här, vad ääääär DET HÄÄÄÄÄÄÄÄR?!
S: Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svenskklassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna mantraditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders mänpå pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är.
V: Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall(slappjannen!) liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gängtokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid såhänder det grejer.
S: På den punkten håller jag med dig att filmen är skön men ojämn och attdet finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som hanbehåller i grytan.
V: Han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t ex gjordei den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979.
S: Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumornär den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varavbastuscenen med en odräglig Ekborg är en.
V: Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julenger ris och ros i både slott och koja. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
S: Absolut. En bra film med potential för mer.

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm har tillfälligt lämnat över stafettpinnen till dottern som 13 år gammal har betydligt intressantare åsikter om filmen än sin mamma.

Det första jag lade märke till när jag för första gången såg Tomten är far till alla barnen var nog dem vuxnas beetende. All otrohet och alla lögner som lika fort som baciller sprider sig överallt. Är det så här? Ska det behöva vara så här? Ser verkligen ”vuxenvärlden” ut så här?

Men det bästa med filmen är nog enligt mig berättelsen. Hur allting svänger hit och dit liksom. Allt som man får reda på och som på något sätt måste redas ut, men när man väl tror att man vet hur det ska redas ut så händer det någonting nytt som gör att din egna lösning inte funkar alls.

Ett sånt exempel är bland annat när Sara berättar att hon är gravid med Jannes och hennes kärleksbarn. Hemligheten som bara några få personer vet om blir plötsligt ett rykte som alla förutom Sara vet om och min fråga blir så klart, är lögner en del av vardagen? Och ryktena. Betyder ett ”lovar att inte säga någotning” ingenting alls i ”vuxenvärlden” eller?

Men i alla fall. Sara var i London en månad innan självaste julafton, då hon berättar för Janne och alla andra att hon är gravid och efter ett tag då man får reda på att det även är någonting lurt med det så krånglar allt till sig igen.
Allt blir som en ända stor röra. Men några har också blivit misstänksamma och kopplar ihop allting så att pusslet ska stämma. Men stämmer pusslet? Är det rätt lagt?

Samtidigt som alla försöker att koppla samman allt som sker så sprider sig ryktena till max och frågan som alla ställer sig är vem som är far till Saras barn. Ja, vem är det? Dem mystiska telefonsamtalen som Erik skiter i att svara på, har dem någonting med saken att göra? Eller Åkes ”tittande” på Marika, har dem någonting med saken att göra. Eller London resan?

Slutet är bra och det knyter ihop säcken på ett helt perfekt sätt. Och ja, även om ”vuxenvärlden” ser ut så här så vill jag nog bli vuxen. Men jag skulle helst slippa otroheten, ryktena och lögnerna, om jag fick välja själv.

.

.

Stefan på Flmr – En sorts filmblogg

Att se på Tomten är far till alla barnen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

mvh

40+:aren
Stefan

.

.

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.