Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.
Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.
Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.
Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.
Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.
Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.
Jag kommer ihåg att jag var rätt positiv när jag såg den här. Skrev en alldeles för positiv text dock, för så här efteråt har jag insett att jag nog var trött och inte alls speciellt kritisk. Sena nattimmar har den effekten ibland.
Men i vilket tycker jag om Mortimer, så hon var en behållning. Men varför i allsindar föll hon för Woodys karaktär? Han är ju så töntig att han nästan blir lite cool.
addepladde:
Precis. En tjej som hon hade aldrig fallit för Woody IRL. Det blir liksom inte trovärdigt på en endaste fläck.
Och på tal om sena nattimmar så har du helt rätt. Man är sällan varken kritisk eller helt vaken så dags 😉
Man kanske skulle fokusera på att se trailer ett par, tre gånger i alla fall — den fick nämligen mig att tro att det här skulle vara en riktigt bra film.
Kan det inte vara så att Woody ska vara Mortimers frälsare. Att hon kan få syndernas förlåtelse för sitt förflutna om hon bara kan stå ut med en tötnig karl för resten av livet och skylla på huvudvärk?
Sofia:
Trailern är lurig, jag håller med dig.
Det är möjligt att tanken med Woody är att han ska vara nån slags frälsare, men för mig blir det bara en krock. Och han är liksom fööööör glad hela tiden. Heja glada människor, ni är bäst, men ingen fan är glad mitt i Sibirien när allt runt omkring skiter sig. Jo, jag glömde, Woody är ju det!
Woody är en dumglad jycke. Tro mig, inget gör en korkad jycke ledsen utom möjligen ett uteblivet mål mat. Sibierien är bara jordens häftigaste äventyr och precis alla man möter är ens nya bästa kompisar…
Sofia:
Hahahaha! Bra jämförelse!!