Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.
Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night), En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.
Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.
Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).
Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins och regissören John Landis himself.
Det här är en helskön film. Helskön verkligen.
Visst var det här en trevlig och mysig film ? Jag gillade den också och håller du med om att det är en skön blandning humor, action, romantik och en del brutala scener som sällan ses någon annanstans än i just 80-tals film ?
Och vad säger du om David Bowie, påminner han inte om Pierce Brosnan med sin röst ? Otäckt likt tycker jag.
Movies-Noir:
Supermysig film! Det var ett rent nöje att se den och jag ville inte att den skulle ta slut. Jag har inte sett en sån mysig inledning på en film sen jag såg Drive 😉
Bowie…Brosnan….? Det tänkte jag faktiskt inte på. 🙂
Och perfekt att se på natten, kunde inte sagt det bättre 😀
Jo, jag noterade faktiskt likheten mellan Bowie och Brosnan redan när jag såg/skrev om The Prestige. Oerhört lik röst (inte direkt utseendemässigt dock).
Movies-Noir:
Jag ska tänka på det nästa gång. Jag ska blunda och lyssna 🙂
Ohh, Michelle… Hon är en riktig stjärna, snygg, smart och man gillar henne, och hon kan verkligen bära upp de där stövlarna. Nu blir jag påmind om Frankie och Johhny med henne och Al Pacino.
Nin:
Ännu en såndär supermysig film!! 😀
Så ni rekommenderar Frankie and Johnny ? Har själv inte sett den, men Pfeiffer och Pacino låter lockande. Tyvärr inte 80-tal, men tidigt 90-tal brukar funka bra det också.
Movies-Noir:
ÅÅÅ vad härligt att du har den framför dig. Det är en film jag sett säkert 20 gånger 🙂
Oj, så pass ? Den är lagd i vill-se-listan, och ganska högt upp också. Får se om det blir under de närmsta två veckorna bara…
Movies-Noir:
Det kan nog finnas en hel del annan film som lockar mer dom kommande veckorna. En vild gissning bara 🙂
Ingen dålig gissning, blir två intressanta veckor, for sure !
I love this film.
En av mina bästa minnen från 80-talets filmårtionde.
Landis må vara utskälld hit och dit men han vet hur man gör ytlig må-bra-action! 🙂
Steffo:
Många har försökt efterapa detta men få lyckas. 80-talet är the shit! 😉
Movies Noir: Ja, Frankie och Johnny är mysig. Ytterligare en med Al Pacino (glider gärna in på Al så fort jag får chansen) och från 80-talet, är Sea of love. Där är hans motspelerska Ellen Barkin. Den är lite mer åt det spännande och sexiga hållet.
Nin: Tack för tipset, både Frankie and Johnny och Sea of Love. Just Sea of Love har jag sett för länge sen, men blev faktiskt sugen på den för några veckor sen så den ska förhoppningsvis ses om ganska snart 🙂 Kanske i samband med Frankie and Johnny, hmm…
Movies-Noir:
Erkänn, det är Ellen Barkin som lockar! 🙂
Haha, självklart. Faktiskt mer nu än jag tidigare trott 😀
Spot on med tidsandan, vad var det med 80-talet och saxofoner?! Den där rullen med Bruce Willis och Kim Basinger, hette inte den också något med ”natten”?
Sofia:
Tänker du på Blind date?
Det var det nog, inte ens i närheten mao 😉
Sofia:
Åjo. Om man är blind är det som natt hela tiden 😉
Haha! Den här videon låg på i Regementsofficerens lägenhet i Kanslihuset på I 17. Den filmen och några till. Jag tjänstgjorde en vecka 1987 och såg den – just på nätterna 2-3 gånger. Den och De vilda gässen.
Jag gillade den skart. det var också under min svåra Miami Vice-period. det var så slick med westcoast-musik; Jay Graydon, Kenny G, David Sanborn osv…
Nemo:
Det är verkligen skitmysig musik i filmen, en riktig nostalgichock att se filmen såhär snart tjugo år senare 🙂