Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.
Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.
Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.
Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.
Skamgrepp (Disclosure) 1994
Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.
I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.
Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.
Sphere – farkosten 1998
Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.
Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.
Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.
Jurassic park 1993
Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.
Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.
Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.
Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.
F*n visste inte att han hade dött heller. Finns ju en uppsjö geniala filmer baserade på hans böcker. Pelikanfallet är nog den jag tycker är mest Chrichtonaktig.
Alla dom här är ju små moderna klassiker (Jurassic Park är en riktig klassiker). Jag gillar sphere som fasen men även skamgrepp tycker jag fungerade bra när den kom som du säger.
Han har ju faktiskt regisserat en del också som kanske är mindre känt men kanske därför han skriver så filmiska böcker?
Joel:
Bara en liten undran. Är inte Pelikanfallet John Grisham?
Det var riktigt sorgligt att Crichton avled. Jag håller med dig, Jurassic Park filmerna är magiska.
Sphere-filmen var jag dock inte så förstjust i men jag fullkomligt älskade boken. Kände mig trollbunden när jag läste den, var tvungen att vända sida för att få veta vad som hände sen.
Fiffi: haha självklart är det John Grisham har uppenbarligen en tendens att blanda ihop dem. För mig är de på något sätt de mest filmiska författarna även om jag knappt läst deras böcker. Tack för rättelsen.
RJ:
Ja, den boken är verkligen en nagelbitare! 🙂
Joel:
Jag har trott samma sak fast i mitt fall gällde det Klienten 😉
Men snälla människor, hur har ni kunnat missa att Chrichton inte längre finns ibland oss?! Och ska vi vara helt ärliga — de sista böckerna var knappast några höjdare… Det kändes liksom som han lade av lite där på slutet.
Grisham och Crichton är enkla att skilja åt: rättssal, advokater och/eller maffia: Grisham — Vetenskapskoppling utan en rättssal i sikte: Crichton 😉
Disclosure tycker jag är absolut bäst så länge den fokuserar på just trakasseriämnet som den faktiskt hanterar på ett rätt innovativt sätt. Sphere är väl så där även om boken är bättre än filmen. Jurassic Park står ju i en klass för sig, både film och bok. Däremot är Lost World riktigt bra som bok medan filmen gör misstaget att inte låta det irriterande barnet dö inom fem minuter.
Fiffi: glömde ju att skriva: Kudos för att uppmärksamma Disclosure, den filmen får alldeles för lite uppmärksamhet nu för tiden!
Sofia:
Jadu. Kanske på grund av att jag har haft lite annat att tänka på dom senaste åren än var just herr Crichton tagit vägen? 😉
Crichton har jag alltid läst med behållning, en av få författare som jag orkar/kan sträckläsa. Kommer ihåg att jag började läsa Skamgrepp 22:00 och slock ihop boken lagaom till att jag skulle gå och jobba.
De flesta filmatiseringarna har varit bra med Jurassic Park i topp. Intressantaste skilladen mellan boken o filmen är att Spielberg fegar ur och gör Hammond till en go gubbe.
Jag läste boken Jurassic Park efter att ha sett filmen och det blev en intressant läsning eftersom dom skiljer sig åt riktigt ordentligt. Filmen såg jag om i våras och blev glatt överraskad, till och med lite rörd…
filmitch:
Spielberg kanske insåg att Hammond inte skulle funka på film annars? 😉
BlueRoseCase:
Själv sitter jag med ståpäls genom hela Jurassic Park gång efter gång efter gång. Det är heeeelt fantastiskt!
@Fiffi: Åhå, så du menar att det finns folk därute som är mer upptagna med att leva livet än att hålla koll på populärförfattare? 🙂
@filmitch: Men 13th Warrior, den var väl ändå rätt rutten?
@filmitch och BRC: Det blir lite mycket jultomte över Attenborough i filmen. Han vill ju bara göra barnen glada…
Jurassic Park är grym på alla sätt, boken låter ju också intressant på sitt sätt.
Sofia: Ang. Hammond, det är det som stör mig lite filmen. !3th warrior har jag bara sett en gång men inte läst boken. Tyckte det var en ok äventyrsfilm …. då. Vad jag skulle tycka idag vet jag inte men den ligger inte högt på min "att se om lista"