Rosemary´s baby (1968)
Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.
Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.
Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.
Children of the corn (1984)
Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.
Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?
Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.
Barnhemmet (2007)
Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?
Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.
Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.
Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?
Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.
Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?
Här kan du hyra filmen.
Jag hann läsa boken Rosemarys Baby två gånger innan jag såg filmen men tyckte det var en väldigt trogen filmatisering. Däremot tror jag att jag gillade boken bättre. Children of the Corn var så längesen att jag knappt minns nåt av den, förutom att den inte följer novellen (vilket inte behöver vara negativt). Om sanningen ska fram blev jag lite besviken på Barnhemmet. Jag undrar vad budskapet egentligen var, för mig ville den ha sagt att självmord är den bästa utvägen när livet är jobbigt…
BlueRoseCase:
NU fick jag mig en tankeställare!
När jag läste boken Rosemary´s baby var jag skiträdd och när jag läste Stephen Kings novell tyckte jag ingenting direkt. Så såg jag filmerna och känslan blev precis tvärtom fast det ÄR precis som du skriver, filmen Rosemary´s baby är bokens handling trogen medans Children of the corn inte är det. Ändå så blir den mer skrämmande, hmmmmm….det var klurigt 😉
Intressant vinkling på Barnhemmet för övrigt. Så uppfattade jag det nämligen inte alls. För mig handlade den 0,0% om självmord. Tänk så olika det kan vara ;D
Rosemary's Baby är klart bättre som litterär förlaga än Children… även om King gör det han brukar bra även i den novellen. Tyvärr är filmen en gammal surdeg som legat länge och jäst, måste se snart!
Rosemary's Baby som film fastnade inte alls för mig (kan det vara något med just skräckfilmer och böcker om böckerna är bra, jag har nämligen samma problem med The Exorcist?).
Måste erkänna att det där om självmordets vara eller icke vara inte alls finns kvar i mitt minne, däremot en rejäl besvikelse över slutet. Jag hade hoppats på en läskigare upplösning, det blev lite väl mycket Devil's Backbone över det hela (lade del Toro näsan i blöt?).
Saknade dock någon av Village of the Damned-versionerna på den här listan 🙂
Sofia:
Det kan nog komma både en och två uppföljare på den här listan för det fanns mååååånga läbbiga barn att välja mellan ;D
Kul att lyfta fram två riktigt bra rysare som handlar om barn. Hmm, kom nu på ett kul grepp för en riktigt saftig lista. Ha ha 🙂
Bra texter! Rosemary's Baby tyckte jag var jättecreepy när ja såg den första gångegn men jag har inte läst boken. Children of the Corn har jag bara sett lite av och när jag gjorde det tänkte jag att novellen säkert är mycket bättre (King är ju kung). Har inte läst den heller dock. Jag håller med Sofia om att upplösningen till Barnhemmet inte var så läskig som jag hade hoppats.
Det var länge sen jag såg den nu.
Det är ju alla olika uppfattningar som gör det så intressant att diskutera film! 🙂
DRL:
Ser fram emot din lista 🙂
RJ:
Håller med om att slutet på Barnhemmet inte alls är lika "maffigt" som det kanske varit om det var en amerikansk film, men jag gillar det ändå. Det funkar 😉
BlueRoseCase:
Precis 😀
Children Of The Corn fick 6 st uppföljare, och det gjordes en nyinspelning 2009.
När det gäller läskiga barn kan jag rekommendera Case 39 och Orphan.
Micke:
Hade jag inte redan skrivit om Case 39 hade den definitivt varit med på den här listan.
Men de läskiskaste barnen måste väl ändå vara Macaulay Culkin och Courtland Mead? Jag ryser var gång jag ser dom 😉
filmitch:
Hahaha! Ja, dom är ruggiga! 😀
För att inte tala om Jonathan Lipnicki…
Uh det hemska barnet i Jerry Maguire !
filmitch:
Han med glasögon? Han är ju skitsöt ju!
Nej det är han inte, han påminner om den otroligt irriterande ungen i "Rädda Joppe"
(70- tals barnprogram).
filmitch:
Men han är ju också söt 😉
Lipnicki ser ut (och låter) som om ett gäng animatörer på Disney försökt klona fram den optimala "söta ungen". Med den naturliga följden att man får den precis motsatta känslan vid åsynen av honom.