Tre om en: MEN IN BLACK

MEN IN BLACK (1997)

Jag fick Men in black på DVD i julklapp 1997. Prislappen satt kvar på fodralet och fortfarande till dags datum är det den dyraste filmen jag har i min samling och det är nog en av filmerna jag äger som jag sett flest gånger. Redan under förtexterna är jag fast, musiken, hur det är filmat, insekten som blir till mos, dom illegala invandrarna, klegget, allt är så himla bra, så genomtänkt och DÅ så himla nytt och fräscht.

Agent K (Tommy Lee Jones) får en kompanjon i J (Will Smith) och dom kompletterar varandra perfekt. Det är inte mycket som klår obehagskänslan i mig när någon tuggar ett lite för stort tuggummi med öppen mun men Vincent D´Onofrios utomjordiska kackerlacksmänniska har fått en ljudbild som är bortom allt äckligt. Linda Fiorentino (var är hon nuför tiden?) passar mer än väl in i gänget, Danny Elfmans filmmusik är minst lika klockren här som i vilken Tim Burton-film som helst och Barry Sonnenfeld visade att han kunde göra mer än Familjen Addams och Travoltarullen Get Shorty.

Det här är en film som nästan ligger på max vad gäller underhållningsvärde. Jag tycker den är sjukt bra. Trots att jag sett den så många gånger så ser jag hela tiden nya saker och trots att den har femton år på nacken är effekterna osannolikt bra. Att slutscenen ger mig existentiell ångest av gigantiska mått gör inget, det är nästan så det känns som ett plus. Tankarna drar iväg och helt ärligt, jag vet rätt många som definitivt skulle kunna vara ufon om jag skrapar lite på ytan.

 

 

MEN IN BLACK 2 (2002)

Det är inte helt enkelt att göra en uppföljare till en nästintill fullträff som Men in black. Mina förväntningar var högt ställda när jag smög iväg till biografen och återsåg J och K och alla dom sköna utomjordingarna. Tyvärr är det enda riktigt coola med filmen en pratande hund och inte ens det är speciellt coolt. Visst blev jag underhållen och visst har filmen sina poänger och det är klart som tusan att jag är överdrivet gnällig nu för SÅ dålig är inte filmen, inte som jag vill påskina. Jag gillar den – också – men den känns gjord med vänsterhanden jämfört med första filmen som är gjord med varenda cell i kroppen hos samtliga inblandade. Historien känns även sekundär jämfört med ettan, inte alls lika genomarbetad och smart.

 

 

MEN IN BLACK 3 (2012)

Jag trodde nog inte att det skulle komma en trea men jag hade fel.

Tillbaka till framtiden eller dåtiden eller ja, nånting sånt, det är vad J pysslar med här. Han måste ta sig tillbaka fyrtio år i tiden för att rädda sin kompanjon K från den svinotäcka Boris (läbbans bra spelad av Jermaine Clement från Flight of the Conchords), en snubbe som i nutid sitter inlåst i ett specialbyggt fängelse på månen men som kommer döda K om inte J tar sig tillbaka och ser till att K dödar Boris när han hade chansen. För fyrtio år sedan. Alltså.

Joråsåatteh. Ganska onödigt krångligt kan jag tycka. Konceptet är så himla bra som det är, att göra nån form av retroresa för att få in Josh Brolin som den unge K gör ingen glad, inte mig i alla fall. Filmen börjar bra med Boris och hans geckiga spindel som bor inuti handen och jag blir jätteglad över att se detta överdådiga barnkalas av effekter som samtliga Men in black-filmer är men efter halva filmen börjar jag gäspa. Jag längtar efter att filmen ska slut. Jag är mätt, nöjd, blasé och ganska less. Jag ser inte fram emot en fyra. Ska det fortsätta nedåt i den här spiraltakten så kan jag lika gärna se om ettan. Många gånger.