Det har varit mycket machomän och tuffa filmer här i bloggen ett tag nu. Jag känner att det är dags för om inte en förändring så väl ett litet andningshål.
Nu är det lite tema: starka kvinnor över helgen och jag laddar på med en stor dos kvinnlig fägring och begåvning bland all testosteron och självklart tar jag min chans att lyfta fram tre av mina stora favoriter som förtjänar att bli ÄNNU större.
Exakt på dagen två månader, så mycket äldre än Missi Pyle är jag.
Om jag med våld och tortyr blev tvingad till att göra en extreme face makeover och se ut som en kändis så skulle jag välja Missis fejs. Hon är coolast av dom coola och jag bara går och väntar på att hon ska få en huvudroll av nån härlig regissörsvisionär och breaka så Eyjafjallajökull ligger i lä.
I min värld har Missi gjort fantastiska, men på tok för små, rollprestationer i Kalle och chokladfabriken, Big fish, som servitrisen Roxanne i Along came Polly, som Laliari i den lilla pärlan Galaxy quest och givetvis som Fran Stalinovskovichdavidovitchsky i Dodgeball.
Jane Lynch. Underbara, fantastiska Jane Lynch. Jag är nästan mållös nu.
Om jag vore en TV-serie-junkie skulle jag antagligen sitta som fastklistrad framför Glee enbart för hennes skull, men jag har inte sett ett enda avsnitt och det svider att erkänna men jag är inge bra på att följa serier, jag har annat att göra. Skriva filmblogg och sånt.
Jag har däremot följt Janes långsfilmskarriär från första parkett genom yttepytteroller i Vice versa och Jagad tills Christopher Guest, den geniala regissören, gav henne en större roll som Christy Cummings i Best in show och sedan som Laurie Bohner i The mighty wind. Sen blev hon Steve Carells chef i 40-year old virgin och egensinnig föredetta knarkare och rektor för Sturdy wings, skolan där Seann William Scott och Paul Rudd ska tjäna sitt samhällsstraff i Role models.
Jane Lynch är en sån skådis som kan göra en minnesvärd insats av världens minsta biroll. Det är kaxigt i en värld där mycket toksnyggt men menlöst får huvudroller som ingen sedan minns.
Här är en kvinna som har en av världens mest välfyllda läppar. Man kan lätt förledas att tro att Jennifer Coolidge är världens äldsta spåndumma bimbo men inget kunde vara mer fel. Tyvärr har hennes utseende placerat henne i ett fack som just ett äldre, blonderat, högljutt, sexfixerat och kanske lite småäckligt våp och hur mycket jag än tror på hennes talang och gärna skulle se henne spela något helt annat så får hon gärna stanna i sitt fack för ingen gör det Jennifer gör bättre än Jennifer själv.
Hon verkar inte bara vara begåvad med en gigantisk portion skådespelartalang utan även med en stor hög skön självdistans och levererar sina repliker med sylvass precision oavsett om hon är Stifler´s mamma i American pie, manikyristen Paulette i Legally Blonde, Bobbie Morganstern i TV-serien Joey eller Amber i The mighty wind.
Tja för mig var de nästintill okända men det kan bero på att de medverkat i filmer o tv-serier jag inte sett eller lagt på minnet.
Missi kände jag igen var hon med i Grinchen 😉
filmitch:
Det är ju precis det jag vill ha sagt med det här inlägget: dom är fantastiska men alldeles på tok för okända! 🙂
Men shit, jag har alltid trott Jennifer Coolidge var Daryl Hannah haha.
Mikaela:
Hahahaha! Vad roligt! 🙂
Underbar lista!! Min enda invändning mot Missi Pyle är att hon ser jäkligt skum ut i ansiktet, lite åt botched surgery-hållet (gäller i vissa avseenden även för Coolidge). Gillar henne stenhårt i Charlie…, vem kan motså mor och dotter i matchande träningsovaraller?
Jane Lynch är en klippa, jag skulle nästan, nästan kunna tänka mig att se Two and a half men bara för hennes medverkan.
Coolidge är också otroligt skön och framförallt samspelet mellan henne och Lynch i Best in Show är obetalbart.
Sofia:
Hon ser sådär skönt skum ut tycker jag. Ett personligt ansikte, ett sånt ansikte man minns, tycker jag då 😉
Ha se där! Tack Sofia jag har ju sett Jane Lynch då jag slaviskt följer 2 and a half men. Hon är suverän som Charlies psykolog men hon är med mest i andra och tredje säsongen.
Då var ju inte skådisarna så okända trots allt fiffi. Men klart att de förtjänar större uppmärksamhet!
Vad kul att du tar upp Jennifer Coolidge. Jag tror definitivt att hon med rätt manus och rätt regissör skulle kunna spela betydligt mer avancerade roller än hon fått hittills.
@Fiffi: Jomen, Missi. Det räcker ju med att kolla på bilden du har infogat, nog ser hon väl rätt opereread ut…
@filmitch: Har du en masochistisk ådra?
Sofia: Jag är mkt svårflörtad när det gäller sitcoms. 2 and a… hör till en av de få som jag ser på av två skäl. Jon Cryer är ett skäl det andra är att den är så underbart opolitiskt korrekt åtminstone de första säsongerna.
filmitch:
Nej dom är inte SÅ okända, men dom är FÖR okända. 🙂
BlueRoseCase:
Tror ju jag med, frågan är bara vem som vågar ge henne den rollen.
Sofia:
Jag tycker inte hon ser opererad ut faktiskt. Bara lite avigt udda sådär. Jag tycker hon är jättefin.
Trevlig lista och tema.
Har sett alla tre i olika filmer, men precis som du säger enbart i små roller och de behöver få mer att jobba med, helt klart.
Dessutom gjorde du mig påmind om att jag måste ta och se "Best in Show" snart. Den verkar ju helfestlig:)
@Fiffi: Då tycker vi olika helt enkelt 🙂
@Nit89ram: Kan inte annat än rekommendera Best in Show. Tycker den är hysteriskt rolig, men så har jag besökt en del hundutställningar också…
Nit89ram:
Helfestlig är ordet!
Och helt vansinnig och jätterolig även för en sån som jag som aldrig skulle sätta min fot på en hundutställningar men som trots det brottas med mina fördomar om extrema hundmänniskor 🙂
Det är som Jan Berglin skrivit: Hundmänniskor är de sista öppna rashygienisterna 🙂
Jag kom att tänka på en sak: kan det ha något med saken att göra att de alla tre är komedienner? Fortfarande är det väl så att "seriösa" skådisar är lite finare, lite bättre?
Sofia:
Jo, seriösa skådisar anses väl vara lite finare, men Meryl Streep är ju ett exempel på skådespelerska som jag tror blir erbjuden varenda roll som finns och som fixar rubbet, även dom komiska. Det är jag övertygad om att dessa tre kvinnor också skulle göra – om dom bara fick chansen. 🙂
Jo, fast skillnaden är ju att Meryl började i det seriösa. I Hollywood tror jag det är lättare att få erbjudanden från ena hållet än från andra.
Sofia:
Du har helt rätt. Vad gäller dessa tre tror jag att deras enda chans skulle vara att regissera en film själv och ge huvudrollen till – sig själv.