Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.
Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.
Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber. Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.
Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!
Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.
Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.
I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!
Jag tycker kanske inte att denna är lika bra som sitt rykte men liite bättre än en tvåa är den ändå för min del. Dock är jag inget större fan av Judy, tycker mycket bättre om Julie…
Sofia:
Jag meeee! Om du menar Andrews alltså! 🙂
Finns det någon annan? 😉
Sofie:
Julie….Christie? 😉
Har sett filmen men det var före bloggen så ingen text hos mig. Tyckte att den var ganska bra. Den är en sådan film som alla amerikanare sett som unga, lite som våran Ivanhoe som gick runt nyår varje år på svensk tv. Svårt med dessa supernostalgiska filmer. Tror nog att jag skulle säga att The Wizard of Oz är en klart bättre film än tex Ivanhoe om båda skulle setts utan nostalgins skimmer.
Vad The Wizard of Oz har som adderar extra är alla referenser som fortfarande pekar på denna gamla film i dagens pokulturella värld. Ett exempel å en kul popkulturell grej är teorin om att Pink Floyds album från 1973 The Dark side of the moon skulle vara synkroniserad till denna film:
https://en.wikipedia.org/wiki/Dark_Side_of_the_Rainbow
Henke:
Haha, oj, vilken grej! Jag som trodde att den plattan hade mer gemensamt med Transformers 3 😉
Hon sjöng även Somewhere i slutet av filmen men det klipptes bort precis innan officiella premiären. jag tycker nog ändå att den är mäkta charmig 🙂
Mikael:
Jodå, charmig bitvis, absolut. Armkrok och hoppsasteg i röda skor är aldrig fel 🙂
Nu är bloggen igång igen…. Ville bara inflika det lite subtilt sådär. 😀 Tänkte på din blogg när jag skrev inlägget idag och det du tdigare skrivit om 3D-upplevelser i olika filmer 😉
Nåja, till business: OZ, har läst typ 10 av Baums 13 och 1/2 böcker (sista boken, nr 14 avslutades av hans son). Jag hade läst några stycken innan jag såg filmen första gången. Jag gillade den men har aldrig varit sådär överväldigad. Gillade inte ändringarna från boken, onödiga, och jag tycker överlag att de skojade till det för mycket. Gillar inte heller att man gör det till nån slags dröm. Förstör verkligen filmen. Men det är fortfarande en mycket bra barnfilm och så får man ju vara lite snäll med tanke på åldern.
David:
Kul att den är igång! Är du pepp på den nudå, bloggen alltså? 🙂
Visst får man ha i bakhuvudet att filmen har 77 år på nacken men den hade inte blivit en publikmagnet om den haft premiär idag 😉
Bloggen… Hmmm… Vi får se… Har en del idéer. Hoppas jag får tid att genomföra det nu…
Filmen hade blivit poppis bland ungarna, det tror jag faktiskt.
Vad du tycker om filmen vet jag redan men kul at du tog dig tid att se den. Den tecknade Alice i underlandet är avsevärt bättre än Burtons men den är lite…….konstig.
filmitch:
Där håller jag med dig. Den tecknade går i alla fall att titta på utan bestående men 😉