Att Disney stod bakom en film som Tron var om möjligt ännu mer udda 1982 än det verkade vara med Tron Legacy 2010.
Å andra sidan känns hela 80-talet som en riktig downperiod i Disneys historia då det faktiskt bara gjordes fem tecknade filmer varav egentligen bara en blev en hit: Den lilla sjöjungfrun 1989 (dom andra var Micke och Molle 1981, Taran och den magiska kitteln 1985, Mästerdetektiven Basil Mus 1986 och Oliver & gänget 1988).
Att se Tron efter att ha sett Tron Legacy är egentligen inget tokigt alls. Mycket av dom supercoola effekterna från nya filmen fanns med redan i den gamla, motorcykelrejset för att ta ett exempel. Det blir nästan som att titta på en rörlig snabbskiss av scenografin från Legacy för det känns som att alla idéer fanns redan då men tekniken att göra dom rättvisa saknades. Filmen har ett helt unikt bildspråk, färgerna är helt galna och jag kan inte göra annat än att leende njuta av hela upplevelsen.
En ung Bruce Boxleitner och en väldigt ung Jeff Bridges spelar samma roller då som nu och Boxleitner är blingad med filmhistoriens kanske fulaste glasögon. Regissören Steven Lisberger skrev manus till både denna film och uppföljaren men är annars mest känd för att ha regisserat ”storfilmen” Trassel i tropikerna med John Cusack från 1987 (ja, jag har sett den och nej, jag tänker inte recensera den och jag kan hitta på mängder av anledningar till det beslutet).
Tron som film betraktad är charmig som få. Jag kan riktigt se framför mig hur folket bakom filmen gick loss i stans galnaste brainstormingsmöte och spånade och kastade ur sig idéer som vilken normal människa som helst hade besvarat med ”Men hur tänker du nu? Det där gåååår ju inte”.
Men det gick och det går och jag hoppas att så många som möjligt från detta möte var i livet när Tron Legacy hade premiär. Tänk att sitta i biosalongen och tänka ”det var jag som kom på det där….och det där….och DET DÄÄÄÄR!”
Kul att du gillade originalet också, jag tycker det är riktigt charmigt. Och också ganska påhittigt vad gäller att visualiera vad som "händer" inne i en dator (eller antik cyberrymd snarare).
Sofia:
Något så blipp-bloppigt-färgigt-galet-påhittigt som Tron, hur kan man INTE gilla det här? ;D
Någonstans finns det nog en lag som säger att man _måste_ gilla sådana här filmer 🙂 Om inte, borde det finnas en sådan.
Redan på 80-talet tyckte man denna film var riktigt dålig, ingen historia, bara yta och när man ser den nu igen är det en omöjlighet att inte märka hur hopplöst daterad denna film är. Den är en relik från det tidiga 80-talet och att den numera uppnått nån sort kultstatus är för en annan som såg den vid premiären inget annat än häpnadsväckande.
Tommy:
Som jag ser det så är Tron, precis som Tron Legacy, mer en upplevelse för ögat och övriga sinnen än en regelrätt film och visst har du rätt i att det är enbart yta men – VILKEN YTA SEN! ;D
Där finns för mig många brister i både originalet och uppföljaren till Tron. Men där Legacy hade både hade det visuella och musiken som var "toppnotch", hade originalet en otrolig charm i det visuella, intressanta tankar kring datorn (som är än mer aktuell idag) och även ett trevlig soundtrack från Wendy Carlos (som bland annat jobbade med Kubrick under några filmer).
Och precis som du säger fiff; Vilken yta det är också 🙂
@Tommy: En stor bidragande effekt till varför filmen fick kultstatus var faktiskt främst för spelet som medföljde med laserdiskkrig och ljuscykelrace som var mer populärt än filmen i sig. Vad jag har hört i alla fall, men eftersom jag knapp var med "back in the 80's" kan jag inte riktigt bekräfta det 😉
Martin:
Det jag tyckte var så häftigt med Tron är att filmen verkligen innehåller dom häftigaste/ballaste/konstigaste/högteknologiska tankarna och effekterna som gick att få ihop på den tiden – precis som Tron Legacy idag.
Jag kan inte låta bli att undra hur Tron Futurum kommer se ut 2042.