Jahopp, då sitter man här på pottkanten igen och dinglar med både ben och bara fötter ner i en pöl med ljummet kiss.
Precis så känns det när jag närmar mig hundfilmer. Hundar alltså, vilken jävla uppfinning det är egentligen. Tänk om den som kom på hunden visste vilken trend den skapade, då hade hen troligtvis tagit patent på produkten och kunnat dingla med benen i mer exklusiv väta än jag, troligtvis även med mer än Minecraft-pengar på banken.
Men jag är bara en enkel bloggare som gillar att utmana mig själv och det krävs mer än en jycke med Cujo-aura och lite urin mellan tårna för att jag ska banga en film så perfekt för ett duotema som denna.
Turner & Hooch, denna actionhundkomediklassiker från 1989 med en mycket ung och extremt pedantisk Tom Hanks som Scott Turner i blå skjorta och slips som efter mordet på en gammal gubbe tar hand om gubbens hund, det där dreggliga aset som lyssnar till namnet Hooch.
Jag såg Turner & Hooch första gången på VHS i början på nittiotalet. Då hade jag inte en tanke på att den var gapig, att Tom Hanks stylist måste vara blind, att Hooch var SÅ pass anskrämlig eller att filmen befinner sig i en synnerligen egen genre. Polis-drama-mord-mysterium-komedi-with-a-slice-of-missförstått-husdjur, inte att leka med direkt. Försök bena ut den om du kan.
Men som en sucker för 80-talsfilm räcker det att jag hör saxofonslingan till förtexten för att bli lite fuktig i ögonvrån. Filmen har nåt och detta nåt i det här fallet spelar enbart på min nostalgi. Jag tycker inte att filmen är bra men jag tycker den är ganska mysig.
Hur funkar kombinationen man och hund som duo i en film som denna? Ja vad tusan ska man säga, det är klart kombon funkar. Tom Hanks är charmig och hunden är ful men vad jag än tycker om fenomenet husdjur i allmänhet och hund i synnerhet så fattar jag att hundälskare antagligen ääälskar det här.
Kanske sitter nån med huvudet på sned och knaprar Frolic Mini som smågodis nu, nån som drömmer om en egen hund eller helt enkelt bara är mer än lovligt galen i just hundfilm. Det är bra att det finns film för alla sorter, för alla smaker och det är skönt att man kan välja bort det man inte gillar. Eller så kan man sätta sig på pottkanten och svaja.
Som filmduo får dom i alla fall godkänt, Turner & Hooch.
Haha, du och hundar. Helt otroligt att filmen fick en trea (!) med tanke på detta 😉
Själv hade jag inte sett den på väldigt länge, så jag tog och kollade om på denna och kollegan K-9 som ju båda kom samma år, 1989. De var ungefär likvärdiga betygsmässigt, men denna skapade ju lite mer känslor där mot slutet. Mysiga är de allt dessa 80-talare, och det vinner de mycket på.
Mina texter om:
Turner & Hooch
K-9
Movies-Noir:
Haha, ja det är kanske otroligt men det är en charmig film och jag är inte gjord av sten även om jag inte gillar hundar. En kombo en del kanske inte köper 😉