Jag var arbetslös några månader typ 1996 och jag kan lova att jag tänker tillbaka på den tiden i alla fall någon gång i veckan.
Jag hatade det. Jag tror aldrig jag mått så dåligt. Jag mådde piss för jag blev behandlad som paria på Arbetsförmedlingen, jag mådde skit för att jag satt fast i en situation som var svår att kontrollera på egen hand, jag hatade dessa ständiga frågor och påtvingade sök-detta-jobb-annars-drar-vi-in-a-kassan-hotbrev i brevlådan och sällan har väl en tidning varit mer ångestframkallande än Platsjournalen.
Självförtroendet var som på ett mobbat pärons nivå ungefär. Ända sedan dess har jag känt glädje när jag går till jobbet även om alla jobb jag haft inte alltid varit superkul. Alternativet däremot, fy fan. Jag får (som mina tonåringar skulle ha uttryckt det) ”panne” bara av tanken.
Sandra (Marion Cotillard) har också ”panne”. Hon kommer bli av med jobbet, ja, så är det. Arbetskamraterna kommer få 1000 euro i bonus och hon själv blir arbetslös. Den krassa verkligheten. Hennes enda räddning är om hon lyckas få alla arbetskompisarna att tacka nej till bonusen för att på så sätt ”rädda” kvar sitt eget jobb.
Sandra gör hembesök till sina kollegor, pratar med dom, försöker få dom att förstå och känna med och för henne. Det är det filmen går ut på. Föga underhållande att titta på men lite tankeväckande är det allt att Sandra ser detta som sin enda utväg. För mig personligen känns det jättekonstigt, jag skulle hellre äta gräs ett halvår än förnedra mig på det sätt Sandra gör. Men det är jag det, jag är inte Sandra och det är henne filmen handlar om, I know.
Marion Cotillard är bra, det är hon alltid men filmen hade jag faktiskt kunnat klara mig utan.
Denna har jag skippat. Den verkade trälig. Jag såg ju de belgiska brödernas senaste film Pojke med cykel och även om det var bra skådespeleri var den gräsligt tråkig. Jag fick samma vibb inför denna film…
Henke:
Då ska jag avstå Pojke med cykel. Tack för jämförelsen (och därmed varningen ;))
Jag blev också något besviken på denna. Jag blev mest fundersam till om man vill kämpa för att stanna kvar på en arbetsplats där ens kollegor hellre tar emot en bonus än att ha kvar dig… Sen blev det något upprepande som du är inne på. Inget som direkt överraskade.
Det blev en något ljummen trea till filmen från min sida.
Movies-Noir:
Jag saknade verkligen någon scen där hon på riktigt funderade på om det fanns något bättre alternativ än att gå runt till kollegorna ”med mössan i hand”: Även om det såklart kan vara svårt att få ett annat jobb för henne fick jag känslan av att hennes arbetsplats är den ENDA arbetsplatsen i hela Frankrike. Nä, inte min kopp thé det här.
I hela Belgien 😉 Men jag håller med. Filmen hade lite tunnelseende där.
Movies-Noir:
Haha, var det Belgien? Där ser man hur engagerad och uppmärksam jag var 😉
Filmen eller rollfigurerna som har tunnelseende? Det är väl inte alls ovanligt att hotet om att förlora sitt arbete ses som en mycket större katastrof än det behöver vara, även om filmen definitivt målar upp en ekonomi i förfall där lågutbildade får färre och färre jobb att slåss om. Dessutom är det här en person som försöker komma tillbaka in på arbetsmarknaden efter en sjukskrivning p.g.a. depression. Hur attraktiv är en sådan för en arbetsgivare? Och hur mycket kraft har en sådan person att rycka upp sig och börja om?
Carl: Grejen var den att man aldrig fick reda på om hon faktiskt hade en del i att hennes arbetskamrater ville bli av med henne. Vi fick inte veta hur hon var innan sjukskrivningen. Kanske var det så att hon hade betett sig illa mot dem och nu liksom bad om ursäkt för att få stanna kvar. Säger inte att det var så, men möjligheten kan inte uteslutas…
Om man tycker det är viktigt så förstår jag att man inte uppskattar filmen. Jag upplevde inte att det handlade om direkt personliga relationer utan om en allmän diskussion om medmänsklighet och solidaritet i dagens Europa.
Sant, det var mer en allmän inblick i hur det ser ut i dagens Europa. Inte direkt positivt när de flesta hellre tänker på sig själva än sin arbetskamrat…
Movies-Nor:
…eller kanske inte har något annat ekonomiskt val än att tänka på sig själva hur gärna dom än skulle vilja hjälpa sin arbetskamrat.
Fast de har ju sin vanliga lön som de klarat sig på. De är bara giriga, så enkelt är det 😉 Vilket på ett bra sätt visar hur dagens samhälle ser ut…
Jag såg den i helgen. Recension kommer inom kort. Bu eller bä?
Jojjenito:
Jag gissar på…..lite mer bä än från mig. Tror du kommer ge den 3/5.
*tuggar på knogarna och väntar på svaret*
Och jag som tyckte den var jättebra! Både för realismen och skådespeleriet. För mig var det uppenbart att Sandra inte hade några andra alternativ att falla tillbaka på. Jag köpte rakt av att förnedringen ändå var det minst plågsamma alternativet.
https://bilderord.wordpress.com/2014/09/27/deux-jours-une-nuit-2014/
Sofia:
Dom allra flesta verkar verkar hålla med dig och det är jättekul – för bröderna Dardenne.;) Skämt åsido, visst förstår jag rent logiskt att hon faktiskt inte hade några andra och bättre alternativ men jag _kände_ det inte. Jag tyckte mest hon knackade dörr, gick vidare, knackade dörr, gick till nästa, knackade dörr. Historien stod liksom och stampade.
Vilken tragedi.
Carl:
Vad är en tragedi?
Fiffi:
Att filmen inte funkade för dig. Jag föll pladask för den båda gångerna jag såg den.
Carl:
Jag tycker också det är synd. Jag vet ju att du och flera med dig som såg den redan i Malmö tyckte väldigt mycket om den. Kanske hade den funkat bättre om jag sett den då, utan förväntningar. Kanske inte.