Jag undrar hur det kom sig att spanjorskan Penelope Cruz, amerikanen Emile Hirsch och bosniern Adnan Hasković hamnade i en film som spelades in i Sarajevo av den italienske regissören Sergio Castellitto. Jag undrar också hur det kommer sig att jag inte en enda sekund irriterar mig på att filmen är dubbad på italienska. Kan det bero på att filmen är….bra?
Nja. Riktigt så enkelt är det kanske inte. Filmen har mycket som är bra men också en del som är mindre bra. Men det filmen HAR är två huvudroller som gnistrar i varandras närvaro. Kärleken, passionen mellan Gemma (Penelope Cruz) och Diego (Emile Hirsch) känns så äkta att den nästan går att ta på och det är den kärleken filmen handlar om. Två väldigt olika människor som inte kan vara ifrån varandra, en önskan och längtan efter ett barn som inte vill bli till och en tonårspojke som inte vet om sitt ursprung.
Filmen hoppar i tiden mellan en äldre Gemma och den yngre och tidshoppen fungerar fint. Hela filmen känns välgjord och trovärdig, jag kan tänka mig att romanen som filmen är baserad på är väldigt trevlig läsning och antagligen går in ännu mer på djupet i Gemmas och Diegos relation än filmen gör. Det jag inte förstår är just språket, varför i hela världen är den på italienska och varför fick Emile Hirsch rollen när han inte pratar språket?
Fast….jag är glad att Emile Hirsch fick/tog jobbet och jag är glad att Penelope Cruz sa ja. Personkemi som här ser man väldigt sällan på film. Som jag ser det är det här är stort skådespeleri i en liten liten film.
