Vi har redan vant oss vid nästa generations regissör med efternamn Reitman (Jason, vars pappa heter Ivan) och nu kommer ännu en som går i sin pappas fotspår. Max Nichols har en pappa som heter Mike, eller hade, han avled i november förra året efter en mycket lång och trogen tjänst i filmbranschen.
[Det här har ingenting med dagens film att göra men jag HOPPAS det görs en film om Mike Nichols liv. 1939, åtta år gammal, flydde han med sin familj från nazityskland till USA och när han dör 75 år senare är han gift med en av USA´s mest kända TV-journalister Diane Sawyer och han har regisserat flera filmer som kan klassas som riktiga amerikanska klassiker.]
Men idag är det Max Nichols som får sitta vid köksbordet med en gungande taklampa framför ansiktet. Han har regisserat Two Night Stand (eller 2 Night Stand som den heter på svenska), en film som jag antagligen inte hade sett om det inte vore för Miles Teller.
Miles Teller är Jason i Rabbit hole, han är Miles i Project X, han är Willard i Footloose, Sutter i The Spectacular Now, Peter i Divergent och han är trumslagar-Andrew i Whiplash. Han är liksom….spännande. Ett nytt fejs, en bra skådis, nån att följa i takt med att han växer upp. Analeigh Tipton är ett helt nytt ansikte för mig trots att jag tydligen sett henne i både Lucy och Crazy Stupid Love. Här spelar dom Alec och Megan, två ungdomar som möts på ett raggsajt och bestämmer sig för att ses och ha sex.
Morgonen efter är hela New York alldeles insnöat och Megan kommer inte ut ur huset. Paniken växer, det visade sig nämligen att Alec inte var den skönaste killen på gatan. Vilken vettig kille kallar en tjej slyna liksom? Och nu tvingas dom att fortsatt umgås en dag till.
Two Night Stand är en harmlös liten film, en lagom sysselsättning i 80 minuter, den kräver inte så mycket engagemang och ger heller inte så mycket tillbaka. Lite som ett one night stand alltså. Ha ha.
Teller och Tipton har bra kemi och även om det är tröttsamt med amerikanska filmer som tjatar om att ett förhållande på nåt sätt är den enda riktiga meningen med livet så kan jag svälja det när det kommer i såhär pass bra paketerande portioner. Jag lägger helt enkelt till Max Nichols över nya regissörer att hålla koll på, nästa gång kanske han gör nåt med lite mer tuggmotstånd.
