UNIVERSUMS SISTA DAGAR

”Det är min favoritfilm, alla kategorier!”

När någon säger den meningen till mig blir jag alltid otroligt nyfiken oavsett vem personen är och vilken film som åsyftas. För när en film går från att vara en film vilken-som-helst till att upphöjas till en FAVORIT-dito så har den gett personen i fråga en upplevelse utöver det vanliga och såna upplevelser ska respekteras tycker jag. Det blir som att få en liten present. Säg mig din favoritfilm och jag ska säga dig vem du är.

Ruang rak noi nid mahasan, Last life of the universe på engelska, Universums sista dagar på svenska var en film jag aldrig hört talas om när min nya kollega på jobbet berättade om den. Han såg väldigt glad ut och det lilla han beskrev gjorde mig intresserad nog att hyra den. Thailändsk-japanska filmer hör inte till min vardagsmat direkt men jag provar gärna nya rätter.

Kenji (Tadanobu Asano) är en japansk bibliotikarie vars tankar för det mesta går åt till att hitta nya sätt att försöka ta sitt liv. Han bor i en stor lägenhet målad i sobra smutsiga pastellfärger omgiven av färgkoordinerade böcker men han verkar mest melankolisk. Det snygga yttre rimmar illa med det icke funktionella inre. Så synd att dörrklockan alltid ringer när han är sekunder från döden antingen med en snara kring halsen, en pistol mot huvudet eller en kniv i handen.

När han går bland bokhyllorna på jobbet ser han Nid (Laila Boonyasak), en vacker ung thailändska som jobbar som eskortflicka mestadels iklädd skoluniform. Kenji är ingen lyckoamulett i någons liv direkt för så snart som han fått kontakt med Nid dör hon i en bilolycka och han träffar på hennes syster Noi (Sinitta Boonyasak). Dom blir vänner men kan knappt prata med varandra. Hon kan minimalt med japanska, han kan knappt ett ord thai, deras gemensamma språk blir engelska med brytning men det räcker gott då dom inte vill varandra något annat än väl.

Jag såg filmen men undrar…drömmer jag? Jag tittar på scenen vid köksbordet gång på gång, när Kenji får en bil och får överta ett körkort. En kvinna sitter vid bordet (Nid) och går ur bild, en annan kommer in (Noi). Är det bara jag som ser? Kenji verkar inte göra det, han pratar som om det vore samma tjej. Drömmer han också? Är det dumt att fastna i tänk som detta? Ja, kanske. Kanske ska filmen bara beskådas, inte obduceras.

Universums sista dagar är något så ovanligt (för mig) som en asiatisk independentfilm. Det går tretton såna här filmer på ett dussin om man ser till USA´s filmproduktion men det känns betydligt mer speciellt i Japan och Thailand. Kanske är det en stor genre även där, jag vet inte. Kanske är det bara vi i västvärlden som förknippar asiatisk film med kung-fu, snyggt slowmotionvåld och Kurosawakomplex? Eller är det bara mina okunniga fördomar?

Hur som helst så blev jag glad av den här filmen. Den känns så otroligt fräsch. Snygga färger, en lågmäld och tacksamt filmad historia, ett soundtrack som gör mig totalt avslappnad och som jag gärna skulle köpa på CD och ha som mysipysmusik i sovrummet. En krispig thailsallad med papaya och marinerade kycklingspett. Så kändes filmen. God liksom.