Efter att ha klickat in hos Jojjenito och läst den kanske mest kreativa filmrecensionen någonsin fanns det ingen återvändo. Jag kände väldigt tydligt att jag måste se Upstream Color. Så jag såg Upstream Color.
?????
Så såg jag ut när filmen var slut. Som ett 175 centimeter långt frågetecken. Jag förstår verkligen Jojjes ”text” – eller brist på sådan.
Ibland, inte ofta men ibland, kan jag tycka att det är kul att se riktigt tankemässigt utmanande filmer. Jag kan tycka om att känna att hjärnan får jobba och kanske även ibland bara släppa taget och försöka acceptera vetskapen att jag har ett begränsat intellekt och faktiskt inte fattar vad det är jag ser. Holy Motors var en sådan film, en film jag njöt av men inte begrep, Mulholland Drive är en annan.
För att kunna tycka om en film vars handling ter sig helt obegriplig behöver jag få en känsla för filmen, jag behöver hamna i filmens värld. Den här filmens manusförfattare och regissör Shane Carruth lyckas med det under hela första halvan, jag tittar begeistrat och med stora ögon när det läggs in små vita maskar i medicinkapslar och karvas i grisar och dricks enorma mängder vatten och åks tunnelbana. Men sen är det som att jag helt enkelt inte orkar längre. Det är som att jag ska springa tjejmilen men halvvägs ser jag en kompis i folkvimlet som bjussar på apelsinsaft och mariekex och har en liten uppfällbar stol till övers. Det är klart jag hellre sätter mig där och pratar med henne än fortsätter springa.
Så jämfört med filmen var första halvan fullt fokus på löpningen och andra halvan försvann tankarna iväg åt alla möjliga kexiga håll, dock utan skavsår och alltför hög puls. Jag kan inte för mitt liv säga att jag tycker filmen är bra men jag tyckte om musiken och några av scenerna. Men att säga att jag fattar nåt av det jag såg, haha, nej det gjorde jag inte.
Movies-Noir har också skrivit om filmen. Där är det aningens färre frågetecken.
Låter ju NATURLIGTVIS som att det är dags för dig att möta TURINHÄSTEN också!
Steffo:
O herregud, menar du det? Jag som precis ”tagit mig an” en av Filmitch nyligen sedda ”höjdare”. Måste nog samla mig lite innan jag tar nästa 😉
Jag gillade denna mer än vad du och Jojjenito gjorde. Den bjöd på något lite annorlunda och även om den inte direkt är glasklar tyckte jag det funkade på det stora hela. Sen har jag för mig att jag hade samma känsla, att den lockade mer under första halvan. Men det var den mystiken som höll mig fängslad under hela filmen.
Movies-Noir:
Annorlunda är den absolut, jag har aldrig sett någon behandla små vita maskar på detta sätt förut 😉 Och mystisk var den ju.
Haha, tack för länkningen och kul att du blev inspirerad till att se filmen.
Efter att ha funderat lite på filmen så har jag faktiskt ganska klart för mig vad som hände i den. Lite oklart dock varför grisfarmaren gick runt och spelade in ljud. Kanske en hobby bara. Men även om det mesta var klart så fann jag filmen vääääldigt pretto och svår bara för att vara svår. Inget nöje att se.
Holy Motors är bättre (tror jag).
Jojjenito:
Tack själv för tipset, det är alltid kul att hitta filmer jag inte visste fanns 🙂
Poletten har inte trillat ner hos mig än, det känns föga troligt att den kommer göra det. För mig känns filmen som ett gäng knasiga/fina/uttänkta scener som ihopklippta inte blir en film utan bara scener lagda på rad. Kanske skulle man se filmen två-tre gånger till egentligen för att greppa allt? Det lockar bara inte så jättemycket… 😉
Falt ikke særlig i smak her heller, liker å se noe nytt, men det her fungerte bare ikke for min egen del.
Captain Charisma:
Inte för min del heller. De enda jag minns är maskarna i medicinkapslarna.