Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.
När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).
Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.
Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin). I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.
Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.
Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.
Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.
1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.
2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo
3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.
Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?
[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]
HALLÅ. Hörs jag?
Jag har faktiskt inte sett denna. Det borde jag väl åtgärda antar jag, speciellt nu när filmen ”Shame” snart kommer ligga nära toppen på min lista över de bästa filmerna från 2011. Har filmerna något gemensamt undrar jag…
Henke:
JA DU HÖRS!! 🙂
Njaaaääää, jag tycker nog inte filmerna har så mycket gemensamt. Hade du inte ställt den frågan hade jag aldrig ens kommit på att dom _kunde_ ha nåt gemensamt 😉
Denna har jag velat se en längre tid, men det har inte blivit av. Hoppar som vanligt över att läsa om den tills jag sett den 🙂
Movies-Noir:
Du fick hoppa långt den här gången eftersom recensionen var så lååååång 😉
Haha, kul skrivet om den här filmen som jag inte har sett (vad jag minns). Tycker den svenska titeln är ganska snygg den med. 😉
Och som du säger, det man minns är Olin och hatten och frånvaron av kläder.
Och så Daniel Day-Lewis (vad är det för namn förresten?), ja, det finns faktiskt nåt udda över honom. Fast din hangup kan den inte ha med Min vänstra fot att göra? 😉
Jojjenito:
Svenska titeln är absolut jättebra. Ingen skugga ska falla över den (för en gångs skull).
Men om du minns Olin, hatten och naken hud då kanske du har sett filmen? 😉
Jag hade en hang-up på DD-L redan innan Min vänstra fot. Jag tycker han känns som en knepig snubbe helt enkelt och jag önskar ibland att han kunde göra en tuggummirosa romcom mot Jennifer Aniston och ”bara vara vanlig”, men jag tror inte min önskan kommer besannas. Han tar nog sig själv på alldeles för stort allvar för att sjunka så lågt.
Wow, min favvofilm! tänkte jag när jag läste din rubrik. Jag såg den också när den kom och hade t o m filmpostern uppsatt hemma. Varför kan jag inte svara på idag. Måste nog också se om filmen vid tillfälle. (Varför var jag så fäst vid Kieslowskis färgfilmer (http://www.imdb.com/name/nm0001425/)? Det kan jag inte heller riktigt svara på idag.) Sedan började jag läsa det du skriver om D D-L och insåg att jag inte mindes att det var han som var med i filmen. Jag ser bara en annan man framför mig. Men dina ord om D D-L! På pricken! Har inte kunnat sätta fingret på vad det är med honom egentligen, men något udda är det ju…
Lisas syster:
Kul att du håller med mig i den här frågan. Ibland kan man ju känna sig som värsta sortens geek när man fastnar i såna ” tänk” och då känns det fint att veta att man inte är ensam 🙂
Om du ser om den får du gärna höra av dig om din känsla för filmen i nutid. Jag är nämligen inte så säker på att du kommer tycka lika som förr 😉
Så där kulturella var vi aldrig nere i Skaraborg, ingen i min klass skulle ens ha kommit på tanken att läsa Milan Kundera (inte jag heller). Men filmen har ju blivit något av en fixstjärna trots att jag faktiskt aldrig kommit mig för att se den. Själv har jag nämligen motsvarande problem med Lena Olin.
Sofia:
Var ni inte så kulturella, trots att ni var naturvetare? 😉
Nope, det var fortfarande Stephen King-nivå som gällde. Så är det på bonnlandet, vettu 😉
Sofia:
Jag gick också i gymnasiet på vischan 🙂
E-tuna är storstan jämfört med Skaraborg (eller minns jag fel nu?)
Sofia:
Det var äääännu mindre, det var Katrineholm 🙂
Ok, Katrineholm är ganska litet 🙂
Sofia:
Ja, det är ju det 🙂
Sett filmen när det begav sig. Minns inte ett dyft.
Läste boken nyligen. Sprang rätt in i bergväggen.
Jessica:
Det kanske inte är en film du behöver springa benen efter för att se om 😉
Bjuder på ett lobbykort från den tiden det begav sig.
http://i83.photobucket.com/albums/j289/antonspics/big6/BowlerLobby75.jpg
Anton:
Vad snygg hon är!
Jag HAR faktiskt sett filmen men den lämnade mig helt oberörd, lite som att se på en sån eldstadsdvd. Men jag kommer i håg att den var i ropet när den kom det vara Olin o Kundera på både längden o tvären.
Lewis bild på IMDB var lite konstig men kanske passande när jag tänker på hans skådespelarprestationer under senare år. Too much 😉
filmitch:
Haha, ja ser man det på det sättet så stämmer ju bilden men jag undrar om han är helt nöjd med den själv? 😉