Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.
En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.
Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.
H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”
Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.
Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?
Man KAN bli besviken på det abrupta och totalt ologiska slutet… Alla filmer som kräver att en berättaröst kliver in och förklarar för mig vad som händer gör mig besviken. Sedan om det är i linje med boken är fullkommligt egalt.
Gubbkepsen:
Fast för mig funkar det just därför att slutet är precis som i boken. Jag gillar inte slutet i boken heller, men om Spielberg totat ihop ett alldeles eget slut hade jag blivit förbannad.
Slutet känns väl relativt följdriktigt med tanke på tidsperioden som boken skrev i men jag kan hålla med om att det med nutida ögon känns väl enkelt.
Det jag gillar skarpt med den här versionen är dels den totala förvirringen i början, inte ens Tom Cruise har en aning om vad som pågår, och Tim Robbins öde som känns osedvanligt rått för att vara en storskalig Hollywoodrulle.
Att jag sedan kände mig mer än benägen att strypa bägge ungarna kanske vi ska lämna dörhän…
Sofia:
Jadu, det är ett jävla skrikande på den där lilla flickan. Det är ett långt värre ljud än från maskinerna…