Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).
Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.
Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?
Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.
Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.
Ja, det är ju utan tvekan Julia Roberts starkaste film, frågan är om det inte även är Steven Soderbergh bästa. Jag har sett den ett par gånger nu, fångade den på tv för någon månad sen nu också, och jag tycker den står sig fint. En stark, välspelad och intressant historia rakt igenom.
Plox:
Håller med, det finns inte mycket negativt att säga alls om den här filmen. Nästintill perfektion i sin genre men det saknar det där lilla lilla extra, klumpen i magen, för att få en femma av mig 🙂
Är detta inte en solklar femma? Vet inte, tror nog det…
Henke:
Det kan tyckas det men som jag skrev till Plox här ovan, för mig saknar den det där lilla magiska som gör filmen oförglömlig.
Jag har faktiskt inte sett den här, men vilka lovord! Även här i kommentarerna. Får lägga till den i listan.
Pladd:
Lägg den i listan och gör det nu! 😀
Visst är det en bra film! Läste någonstans att Lasse Hallström sagt att det var något sånt han velat få fram ur Julia R. i Alla talar om Grace.
Nin:
Soderbergh lyckades aaaaaaaningens bättre med Roberts än Hallström kan man väl säga när man tittar i backspegeln 😉
Jaaa, gillar både Julia och Aaron i den här. Bra prestationer och en riktigt bra historia — oslagbart.
Sofia:
Och visst är det extra kul att se Aaron med ansiktsbehåring? 😉
Ansiktsbehåring är (nästan) alltid extra kul. Och han passar ju så extremt bra i det!
Sofia:
Ja visst gööööör han 😉
Och här kommer Tjuritch. Iofs ett bra tag sen jag såg filmen men minns att jag var måttligt road det kan ha ngt med att Roberts spelade huvudrollen 😉
Filmitch:
Och gillar du inte Julia Roberts när hon är som bäst ja, då är hon utom all räddning för dig 😉