Veckans Bening: Running with scissors

Augusten Burroughs (Joseph Cross) är en ung man som har det allt annat än lätt. Han bor tillsammans med sin alkoholiserade far Norman (Alec Baldwin) och sin bipolära mor Deirdre (Annette Bening) som med vidriga narcissistiska drag, överdrivna författardrömmar och ett psyke under utredning sätter hela familjen i skiten och Augusten specifikt.

Deirdre börjar gå hos den excentriske psykologen Dr Finch (Brian Cox) som har alldeles egna metoder för att få fason på tanten. Att sära på mor och son är ett av dom. Att sedan se till att sonen flyttar in hos honom själv och hans familj är nästa drag. Det tredje blir att Deirdre skriver över förmyndarskapet på Finch så att han kan plocka ut pappans underhåll.

Augusten kämpar på genom tonåren med sin pappa som han tappat all kontakt med, med sin mamma som han fortfarande älskar och högaktar men som försvinner längre och längre ner i sjukdomen (och som dessutom blivit lesbisk), med sina nya ”systrar” Natalie (Evan Rachel Wood) och Hope (Gwyneth Paltrow) som ingen av dom är i mental balans och med en mycket äldre pojkvän som inte gör annat än utnyttjar honom. Och allt detta utspelas i ett knallrosamålat superamerikanskt jättehus.

Normalt sett brukar det vara den svenska titeln (om det finns en sådan) som står som rubrik men i det här fallet gör jag en helomvändning. Javisst, det är nåt som inte stämmer med många av filmens karaktärer men att översätta Running with scissors med Det är nåt som inte stämmer, faaaan vad tröttsamt! Det är ingen Goldie Hawn-rulle från 70-talet det här liksom.

Running with scissors är en film som redan i inledningen skickar ut signaler att här har vi en potentiell fempoängare. Jag fastnar för den i ett kick och filmen håller mig i ett järngrepp hela vägen. Den pendlar mellan en stark femma och en svag fyra hela tiden och jag bara fnissar. Jag är så glad att jag hittade den här oslipade diamanten och jag är ännu gladare att den svenska titeln inte fick mig att sparka bakut direkt (vilket hade kunnat hända). Annette Bening gör en av sina absolut bästa rollinsatser någonsin, jag är så fascinerad att jag ser ut som en fågelholk under vissa scener, SÅ JÄVLA BRA ÄR HON! Brian Cox briljerar även han, liksom Joseph Cross som Augusten.

Manuset är skrivet av verklighetens Augusten Burroughs vilket ger filmen ännu en dimension och mig ett riktigt varmt hjärta. Sist i eftertexterna ser jag nämligen filmens huvudperson och manusförfattaren sitta och skratta tillsammans och då tänker jag att NU förstår den verkliga Augusten vitsen med denna pissiga om än våldsamt humoristiska barndom. Bättre sent än aldrig.

 

Det här är den sista filmen i Veckans Bening-temat. Det har varit roligt att få göra djupdykningar i Anette Benings repertoar och jag är tämligen säker på att det inte är sista gången hon dyker upp här, även om det kanske nödvändigtvis inte är på en söndag nästa gång.

 

 

Här finns filmen att hyra.