Cuba Gooding Jr spelar i en liga som ganska få skådespelare befinner sig i. Ligan heter ”Absolut Överspel” och han är en klar topp-fem-kandidat där. På nåt sätt lyckas han alltid spela exakt samma karaktär (sig själv?), det spelar ingen roll vilken film det är. I Jerry Maguire passade det som handen i handsken och han fick en Oscar för bästa manliga biroll för sin insats, ja, det var väl det. Han lyckades till och med spela över under prisutdelningen men det är svårt att värja sig, det är ju så charmigt med glada människor.
Lawson Russell (Gooding Jr) är en advokat som försvarar en mördare som han vet är skyldig. När samvetet sätter in beslutar han sig för att avsäga sig målet och i och med detta blir han utesluten ur advokatsamfundet. Han reser bort för att vila upp sig en smula och för att börja skriva en bok. I samma veva träffar han på Christopher Marlowe, en man som skrivit ett bokmanus som handlar om advokater som mördas på diverse vis, A murder of crows.
Tänk dig 80-talsmusik direkt skriven för en begravning. Denna musik går som ett gammaldags pärlband filmen igenom och det retar mig till vansinne. Det här är alltså en thriller men det kan lika gärna vara en spoof-film, jag vet inte vad jag ska tro. Jag såg filmen när den var ny men minns ingenting av den och nu förstår jag varför. Det tar över fyrtio minuter innan Tom Berenger visar sig och under tiden fram till dess har mitt ansikte fått femtiosju nya rynkor. Satan så tråkigt! Det händer ingenting och det som händer är så oengagerande att jag är nära att stänga av. Så kommer Tompa med jeansen och jag låter filmen vara på. Hans närvaro hjälper filmen att halka på ”rätt sida” det lägsta betyget men mer än så är det inte. Jag tror inte han är stolt över sin arbetsinsats. Cuba Gooding Jr däremot, han gjorde precis som vanligt, fick sin paycheck och gick hem, glad i hågen att ännu en gång bara behövt spela sig själv.
Törs man gissa att listan toppas av DDL? Och det känns lite trött med författare med det namnet, välanvänt liksom. Känns som jag med gott samvete kan hoppa över den här.
Sofia:
Jag tror att topp-fem är ungefär lika goda kålsupare allihop och att dom alla har en (eller möjligtvis två) filmer där som funkar och är riktigt sevärda. Och ja, DDL är definitivt en av dessa fem 😉
Jag tror att det var iom den här filmen som jag upptäckte att Cuba egentligen var en ganska usel skådis och att Berenger hade (snyft) flyttats ned ett hack i skådespelarhierakin. Det sistnämnda kanske hade skett tidigare men jag vägrade og att inse det.
filmitch:
Jag vägrar fortfarande inse det. Tydligen. 😉