Vinslöv är en liten ort belägen mellan Kristianstad och Hässleholm. Några män bosatta i denna lilla håla är huvudpersoner i filmen som vann Nöjedguidens TV-pris 2001 och blev nominerad till Prix Italia 2002.
Här möter vi Kjell, en nitisk, notorisk och framgångsrik bangolfare och Anders som tvättar bangolfbollar och provstudsar dom mot linoleumgolvet och är ihop med en kvinna som ser ut som hans mormor. Peter och Kalle har hand om konsthallen som ligger på övervåningen i huset som har bangolfbanorna i källaren. Dom har inte mycket till övers för okulturellt folk som såna däringa bangolfare.
Som grädde på moset får vi hälsa på hemma hos Holger. Han har en pratande papegoja som heter Jacko och en blå moped och han ligger i sin bäddsoffa med ett gammalt grönt polystertäcke och sjunger gamla slagdängor tillsammans med en annan man som befinner sig där i huset, sådär bara, med en flugsmälla i handen och obehaglig uppsyn.
Det jag undrar många gånger under dom femtio minuter denna dokumentär fortskrider framför mig är: Varför i väljer två kvinnliga dokumentärfilmare att göra en film om dessa män? Jag kan erkänna att i denna tanke, i denna mening, inkluderades en hel del grova svordomar som utfyllnad i min skalle men jag valde att sudda ut dom i texten. Varför? Vet inte för jag kan inte garantera att det inte kommer fler för FAN (där kom det!) så ointressant det här är.
Om en dokumentär ska vara riktigt sevärd, för mig, ska det behandla ett ämne eller gestalta några människor som får mig att lära mig något nytt och/eller öppna mina ögon för företeelser som är mig fullkomligt främmande. Udda människor är jag van vid att både träffa och hantera, liksom folk med annorlunda fritidsintressen och jag tycker inte män är asintressanta bara för att dom är just män. Det krävs liksom liiiite mer än så.
Här är det män, karlar och gubbar, inskränkta, negativa, missunnsamma och ocharmiga och jag sliter mitt hår. Jag hade velat veta mer om Kjells fru. Hur kul har hon haft det som bangolfgroupie alla dessa år? Och Holger, hur var hans mamma? Och Anders tjej, ÄR det hans äldre släkting? Men nej. Tydligen är den männen som är dom intressanta i denna skånska håla och om detta säger jag tack så mycket men nej tack. Det här är inte min kopp thé. Jag tittar mycket hellre på färg som torkar.
Gammal färg.
Som luktar äggfis.
[Jojjenito har också skrivit om filmen. Han tyckte inte alls som jag. Klicka här får du se.]
Ja du Fiffi, det var ingen bra reklam du gjorde för den här filmen. Tur att jag finns som motvikt. 😉
Det är ju lite lustigt som du säger att de två kvinnliga filmarna valde att fokusera på just det som de gjorde. Men det är väl helt enkelt så att det inte finns nåt kvinnligt och manligt när det gäller vad man gillar och inte gillar. Jenny och Malin tyckte helt enkelt dessa personer var intressanta att visa upp, du gjorde det… inte. 😉
Jag håller med om att det där att man ville veta mer. Fast lite kul är att jag inte ville veta mer om Kjells fru utan den där Ibisfågeln, haha. 😀
För i helvete Fiffi, det är ju en rolig film det här. Gahahahah. Tycker jag alltså. Tack för ping!
Jojjenito:
Det finns ingenting roligt med sura konstiga gubbs, varken på film eller i verkligheten. Ibland kan det vara intressant med sura gubbs när det är dagar då jag ids fundera på VARFÖR dom är sura eller har energi nog att försöka få dom att INTE vara sura (om det är på jobbet tex) men 99,99% av tiden så är sura konstiga gubbar ingenting som tilltalar mig. Clintan i Gran Torino köper jag men där går gränsen.
Jag förstår verkligen inte för fem öre vad som ska vara roligt med filmen. Jag må vara humorbefriad och/eller ha haft en sjuuukt pissig dag när jag såg den men jag tror helt enkelt att det beror på att det är en jävligt trist film helt enkelt 😉