Jag vet inte om det finns någon människa som på allvar tror att en diet bestående av enbart BigMac (och annan McDonalds-mat) är bra för dig. Jo, kanske förresten, kanske finns det några ”over there” som inte vet bättre.
Över 60% av den amerikanska befolkningen är överviktiga och den summan har fördubblats sedan 1980. Vad beror det på? Kan man skylla på snabbmatkedjorna? Gravt överviktiga människor (i USA) började stämma McDonalds för att deras mat gjort dom feta men är det verkligen hamburgarnas fel att folk äter dom?
Dokumentärfilmar
en Morgan Spurlock ska i alla fall göra ett vetenskapligt test. Han ska under en hel månads tid leva på det McDonalds har att erbjuda och under tiden ta tester för att se hur kroppen reagerar. Under överseende från en magläkare, en hjärtläkare och en vanlig ”vårdcentralläkare” ska alltså den normalviktige Morgan testa hur hans kropp förändras – OM den förändras – genom att under en månad leva på en McDiet, en matkultur som många av hans landsmän redan anammat.
Frukost, lunch och middag, allt med en Mc-prefix alltså, det är det som gäller och det är det den här filmen handlar om. Till en början är det riktigt underhållande. Knepig fakta om amerikanernas matvanor radas upp och mina ögonbryn höjs mer och mer och mer men innan dom hamnar uppe vid luggfästet slår det mig att jag egentligen inte är förvånad.
Episoden som handlar om den gravt överviktige diabetespatienten som inte verkar fatta att hans dagliga intag av 8 (ÅTTA!) LITER Diet Coke har något med hans försämrade blodsockernivå att göra ”för det är ju inget socker i diet-läsk” är närmast komisk, om än jävligt tragisk.
Jag tror filmen hade vunnit på ett klippas ner i längd en aning då det inte är varken underhållande eller upplysande att se snabba klipp från McDonaldsrestauranger och att se Spurlock äta flobbig mat i närbild i hundra minuter men tanken med filmen är ändå inte helt dum.
Jag fick mig en tankeställare (eller två) även om jag fortfarande tycker att en Egg McMuffin till frukost ibland kan vara världens godaste vardagslyx. Med tanke på att 46 miljoner människor världen över äter på McDonalds en vanlig dag så är filmen en nyttig ögonöppnare, även om jag tror att många som skulle behöva se den aldrig kommer att komma på tanken. Men så är det ju ofta.
Det jag minns bäst från den här filmen (även om jag tror jag gillade den), som jag såg i samband med en filmfestival, är det som hände efteråt. På väg ut från salongen var det nämligen en person som utan ironi sa till sitt sällskap: ”Nu hinner vi äta nåt innan nästa film. Ska vi ta en hamburgare?”. Och sällskapet tyckte det lät bra. Förvisso är jag inte förtjust i snabbmat själv, men blir man verkligen så sugen efter en sådan film…? ;D
BlueRoseCase:
Det är nog lite olika det där. Jag kände för att äta morötter – enbart – nåt år eller så när jag hade sett filmen men jag tror nog den kan ha motsatt effekt också.
Har inte sett den, men tycker på förhand att konceptet faller på sin orimlighet. Det finns ingen normal människa, åtminstone i Europa, som äter varje dag, varje måltid på McDonalds (hur skulle någon intelligent människa ha råd med det ens?). De ”konstruerar” inte sin mat för sådant livssätt. Det är alltid bra att uppmärksamma hur dålig maten faktiskt är, men jag gillar inte när allt måste överdrivas.
Själv undviker jag helst McDonalds och alla dess hamburgerkonkurrenter, men visst händer det att det slinker ner någon kycklingburgare då och då.
Pladd:
Det orimliga ligger också i att det finns folk som faktiskt tycker att det är någon ANNANS fel att dom äter tokig mat. Det är ju inte så att Ronald McDonald TRYCKER ner Bigmacs i struparna på dom.
Håller med Pladd, det är vad jag och min vän satt och klagade på under filmen, som vi inte blev så imponerade över. Vi blev bara sugna på en Big Mac efter filmen, tyvärr fanns det ingen Donkan nära oss så det fick bli en fet pizza istället.
Aficionadon:
Det kan ju duga det med 🙂
Det blev aningens för mycket Spurlock i min smak. Filmen kunde hetat ”Spurlock äter mat”. Personligen älskar jag snabbmat och kände mig inte speciellt avskräckt. Däremot är det facinerande och skrämmande att se och läsa om personer som ”8 liters mannen”.
Kan tipsa om en bra bok i ämnet: Snabbmatslandet. Mkt bra och mindre spexig än Spurlock.
filmitch:
”Spurlock äter mat” är en aaaaningens mindre insäljande titel än ”Supersize me”, men roligare. 🙂
En ganska typisk amerikansk dokumentär i Moores anda. De brukar vara underhållande men blir aldrig så där riktigt bra. Vem som helst borde kunna räkna ut att det inte är nyttigt (eller speciellt kul) att käka enbart på McDonalds. Kanske poängen med filmen större i USA, den är ju gjorde för amerikaner främst.
Jag undviker McDonalds, tror inte jag varit där på en fyra fem år. Sibylla- och Max-burgare slinker ner då och då.
Sen är det smarrigt att göra egna burgare aussie-style, med sallad, rödlök, bacon, ägg, ananas och rödbetor. Mums om än något groteskt, haha.
Jojjenito:
Ananas och rödbetor? Låter som en…spännande…kombination 🙂
Glömde förresten att förstås tomat även ingår. 😉
Allt är ju lite annorlunda down under. Det snurrar åt fel håll i avloppen osv. Man stötte faktiskt på de där monsterburgarna några gånger, just rödbetor var vanligt.
Jojjenito:
Det var nåt jag missade helt när jag var där men jag ska prova nångång. Säger du att det är gott litar jag på dig 😉
Jag hade redan hunnit bli vegetarian när jag såg den här på TV. Kändes väldigt bra att ha en hederlig linssoppa ståendes i kylen och vänta. Och vad gäller McDonalds ”skuld” i det hela finns anledning att återuppliva det gamla citatet: ”Ingen har någonsin blivit fattig på att undervärdera det amerikanska folkets intelligens”…
Sofia:
Hahaha! Det skulle man brodera på en stor bonad och hänga upp på köksväggen 🙂
Japp, tillsammans med ”If this TV-craze continues, we’re going to be a nation of morons.” Sagt på 50-talet. VSB, säger jag bara…
Sofia:
Så sant, så sant 😉