Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.
Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.
Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen, hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.
Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?
A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.
Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.
Kubrick tycker jag sisådär om. Aldrig ointressant men lite själlös och kall i sitt skapande. ACO gillade jag mycket när jag var yngre men nu… jag håller med dig man har tyvärr blivit blase och det som var chockerande då är vardagsmat nu.
Anledningen till att det som var chockerande då är vardagsmat nu är kanske för att vi med tiden har blivit det som Kubrick alltid varit – själlösa och kalla? 🙂
Förut var han för provocerande och fick sina kängor för det – idag är han inte tillräckligt provocerande och får sin kängor för det. Det intressanta är hur man kan läsa hans filmer framåt och bakåt och utåt och inåt utan att behöva känna några känslor alls, men ändå hitta något av värde i hans filmer. 😀
filmitch:
Kubrick är….vad ska man säga…..Kubrick. Han pendlar en hel del kan man säga.
Väldigt länge sen jag såg den här. Har ingen aning om hur bra jag skulle tycka om den idag. Ville bara tipsa om boken den bygger på, Anthony Burgess A Clockwork Orange. Jag minns den som tunn men mycket bra, där just den språkliga biten var fascinerande.
Jessica:
Jag kan tänka mig att boken är bra och kanske snäppet ännu intressantare än filmen.
Håller med om att det här är en film som känns som ett heltidsjobb när man ser den och att det också är en film som man nog upplever på väldigt olika sätt när man ser den.
Jag lyckades ta den till mig på ett helt annat sätt när jag såg den andra gången och det var ju enbart Burgess förtjänst. Föga förvånande tycker jag bättre om boken än om filmen, men av Kubrick är väl det här en av de filmer jag tycker minst sämst om (begripligt? ;)) Framförallt är miljöerna extremt välfunna, den är klart bättre visuellt än innehållsmässigt.
Jag och Royal with Cheese gjorde ju gemensam sak med urverksapelsinen för nästan exakt ett år sedan:
http://bilderord.wordpress.com/2011/03/19/urverksapelsiner/
Sofia:
Vad kul att läsa igenom era texter igen, nu med filmen i färskt minne 🙂
Så Kubrick är ingen favvo hos dig?
Nä, det kan jag inte påstå. Men det är väldigt ojämnt. Strangelove, Full Metal Jacket och Shining gillar jag, den här är helt ok medan Barry Lyndon och Eyes Wide Shut inte alls funkade. Har 2001 som fortfarande står och väntar, men spontant är jag skeptisk 😉
Sofia:
Spontanskepticism är rätt bra att ha när man ser film, då är inte förväntningarna för höga i alla fall 😉
Hm.
Kanske är det just, paradoxalt nog, att en film som A Clockwork Orange är lämnad åt just slumpen. Jag förstår vad du menar. Men vilken film är inte planerad in i minsta detalj?
Jag menar, ta vilken film som helst som följer standardmåtten vad gäller allt. Vare sig det gäller 90-minuterslängden, stereotypa karaktärer, dramaturgin, dialogklyschor. DET är en film där inget lämnats åt slumpen. Där är saker och ting uppstyrt.
Slutligen. Visserligen är det upp till var och en. Men inte kan väl A Clockwork Orange räknas som en ”svår” film?
Dan, där håller jag verkligen inte med. Få filmer är planerade med samma medvetenhet som just AWO. Alla filmer planeras i olika grad. Men just det här att kontrollera vinklar, färgsättning, klipptempo osv. är det ytterst få filmskapare som kan. De flesta filmregissörer HAR INGEN ANING om hur man skall filma och klippa för att lyfta fram berättelsen eller det emotionella innehållet.
Jag gillar verkligen filmen. Det är en av mina favoritfilmer just för att jag gillar medvetenheten. Men jag måste ändå se igenom det lite.
Skillnaden med Kubrick gentemot andra regissörer är att han har ett så pass välkänt signum. Det är alltså lättare att se och kunna peka på som genomtänkt. Färgerna, iscensättningen och kameravinkarna är just det han var känd för och blir därför, sett till hans övriga filmer, mer en signatur än ett tecken på kunnighet. Jag försöker inte marginalisera hans plats som en av de bästa regissörerna, bara se det från båda sidorna. Funderar bara lite fritt.
Det finns självklart regissörer och regissörer. Men visst känner alla regissörer till koder, normer och hur man borde göra för att få fram det rätta i en filmscen. Det kan jag förstås inte veta eftersom jag inte är i branschen. Men klart är att man blir inte en filmregissör om man inte har ett intresse för konsten att vilja påverka de som ska titta på filmen.
dan:
Jag tror det är ganska många filmer som lyckas/misslyckas pga just slumpen. Att få till en film som är lika genomänkt som denna hör inte till vanligheterna, som jag ser det.
Vad gäller ”svår” film, jo, jag tycker det är en svår film. Om jag ska gräva och försöka förstå varenda scen i filmen så är det inte säkert att jag hittar rätt mål även med värsta bästa spaden. Jag har hittat ett filmanalytiskt skolarbete som handlar om denna film och när jag läser igenom texten så inser jag att jag missat massor TROTS att jag försökt analysera allt jag kan. Så visst är den svår, i alla fall tycker JAG det 🙂
(Analysen hittade jag här: http://skolarbete.nu/skolarbeten/filmanalys-a-clockwork-orange/)
Fast håll med om att det inte är svårt att hänga med i filmen och handlingen? Tycker snarare att det är där det ligger än att bildspråk och referenser kan vridas och vändas på.
Tycker nog att filmer som ”Mulholland Drive” skulle klassas som svåra. Eller varför inte ”2001: A Space Odyssey”, för att nämna en Kubrick-film.
Kan vara intressant att läsa igenom det där arbetet btw 🙂
dan:
Nej, handlingen är inte speciellt klurig och det är inte svårt att hänga med i filmen, det är inte på det sättet jag tycker filmen är svår. Men filmer som så uppenbart vill säga något men bäddar in allt i bilder så man måste vara intelligent upp över öronen (är man inte alltid det förresten, jag antar att intelligensen sitter i hjärnan?)för att förstå andemeningen, såna filmer KAN vara sjukt svåra om man inte är på hundraprocentigt analyshumör när man ser den.
”A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. ”
Och ändå ger du den en trea? Håller med om citatet (välformulerat!), men inte om logiken att ge den ett dåligt betyg bara för att man inte är på humör för att låta hjärnan jobba.
För mig personligen finns inget annat betyg att ge filmen än en femma. Men visst, jag förstår ändå på något sätt ditt resonemang och respekterar ditt sifferknåpande. Du hyllar den till skyarna och betygsätter efter ditt dagshumör, ok… :/
David:
Tyvärr handlar betyget inte om sitterknåpande utan om känsla. Ytan är ett mästerverk, tanken med filmen, perfektionismen men det hjälper liksom inte om den inte framkallar några känslor alls hos mig som tittar. Jag blir inte berörd alls och då kan filmen tyvärr inte få ett bättre betyg av mig, mästerverk eller inte 🙂
Men…hyllade jag den till skyarna i texten?
Hmm, berörd… Du tyckte att nya Tron var en häftig åktur och det räckte för den femman. Tror inte att du sa att den berörde dig på något djupare plan, bara det att den var tillräckligt häftig räckte…
Jag ser AWO som en smart, välspelad och välgjord film, bra berättad, häftiga bildlösningar, den är kreativ och nyskapande än idag. Att den har smått surrealistiska inslag är väl också ett plus i kanten. Berör? …Riktigt bra hantverk och en väl genomförd konstnärlig touch är något som berör mig i alla fall.
David:
Vi berörs alla av olika saker. Tron Legacy tänker jag fortfarande på – dagligen. A clockwork orange försvann ur skallen så fort jag skrivit klart recensionen. Vissa filmer fastnar, andra inte och ingen människa på jorden kan logiskt förklara hur eller varför.
Första gången jag såg A Clockwork Orange så tyckte jag inte den var så märkvärdig. Men när jag såg om den flera år senare växte den enormt. Det är helt klart en av Kubricks bästa filmer.
Micke:
Då tyckte vi precis tvärtom. Jag tyckte bättre om den när jag var yngre.
Ska återbesöka denna en dag. Minns senast jag skulle se den. Hade precis sett Reservoir Dogs innan och när A Clockwork Orange drog igång stängde jag av efter fem-tio minuter, det gick bara inte. Har aldrig varit en favoritfilm, men gillar Kubrick väldigt mycket i övrigt.
Movies-Noir:
Jag kan förstå den känslan. Kommer man in helt fel i den här filmen så går den nog knappt att se.
Det är definitivt en film/historia värd att diskutera, gjord för att diskutera eller åtminstone tänka kring. Det är en av de stora poängerna med den. Sedan är ju känsla en förutsättning för att väcka intresse, om inte själva faktan eller filosofin i innehållet i sig gör det.
Det är just det där som klämmer för den ena eller den andra när det gäller Kubricks filmer. Jag älskar Kubricks filmer – allihopa, men det finns stunder då även jag känt mig distanserad från det han vill träffa mig med. Det bästa rådet är att se de mer tveksamma filmerna igen med en ny synvinkel och på så vis få ut något nytt ur upplevelsen. Det går inte att säga om alla filmer, för alla filmskapare lägger inte ner åratal på att fundera kring hur filmen ska göras. Därmed inte sagt att det är tiden som avgör en films tittarvärde, utan snarare hur mycket tanke/intresse som lagts ner på resultatet gånger tittarens intresse för filmskaparens intressen. 🙂
Blir lite sugen på att se om 2001 nu och få ur mig en recension – dock en av de svåraste filmerna att skriva något rakt igenom organiserat om…
Jimmy:
Jag tänker nog vänta ett tag med 2001, har inte sett den på massor med år men jag väntar in rätt dag tror jag 😉
Vad kul att se en recension om den här klassikern som jag själv såg bara här om veckan i samband med att jag skrev en uppsats om Wendy Carlos, som ligger bakom de elektroniska delarna av soundtracket.
Jag måste säga att du har fångat upp väldigt många av mina egna känslor kring filmen. Dels kom jag igång att titta väldigt sent efter några nätter med begränsad sömn och jag kände mig gång på gång besegrad i den intellektuella utmaning som ställdes inför mig. Jag har ingen Kubrickvana, och tappade snabbt bort mig i virrvarret av kameraformationer och färgkombinationer. ”Musiken helt tidlös” var ungefär det enda jag förmådde klottra ned på drygt två timmar.
Det är väldigt svårt att avgöra hur man ska bedöma en film som både kräver och förtjänar mer än den där halvslappa uppmärksamheten man är redo att ge en rulle sent på kvällen. Och med A Clockwork Orange så vet man att man inte kommer att fånga upp allt även om man sitter på helspänn. Inte ens tredje gången man ser den.
Oliver:
Den är klurig att bedöma på många sätt och visst är den krävande och skulle behöva en rad tittningar efter varandra för att kunna skala av alla lager men hur ofta har man sen tiden – och sen lusten – att jobba så hårt för att förstå en film till fullo. Å andra sidan är det kanske just det som gör en film till en klassiker: den håller. Den håller för omtittningar, för diskussioner och den åldras annorlunda än annan film.