”Tycker du det Mr Allnut?”
”Som du vill Mr Allnut”
”Godnatt Mr Allnut”
”Ja tack Mr Allnut”
”Nej tack Mr Allnut”
Detta jääääävla Mr Allnutande, jag blir gaaaaaalen.
Rose Sayer (Katherine Hepburn) är en pianoklinkande missionär som tillsammans med sin präst till bror flytt till Afrika för att komma undan tyskarna. Mr Allnut (Humphrey Bogart) äger den gamla skorven Afrikas drottning och försöker leva livets glada dagar genom att titta långt ner i flaskan och inte tänka på morgondagen.
När tyskarna hittar till den lilla byn, bränner upp husen och (indirekt) har ihjäl prästen måste Rose återigen fly och Mr Allnut tar med henne på båten. Dom är varandras totala motsatser och även om hat är ett starkt ord så är det nånstans där deras förhållande börjar och var det slutar, hmmmm, ja kolla in postern här ovan så förstår du.
Humphrey Bogart fick en Oscar för Bästa manliga huvudroll för sin gestaltning av mannen med världens jobbigaste namn (om man hör det femton gånger i minuten) och både Katherine Hepburn, filmens regissör John Huston och manusförfattarna blev nominerade. Det är intressant information då denna klassiker är ett solklart fall av man-kanske-borde-stoppa-den-i-ett-skåp-låsa-och-sedan-både-gömma-och-glömma-nyckeln för filmen är verkligen INTE bra.
Historien är inte tillräckligt intressant berättad för att bli vare sig spännande eller dramatisk och Bogart och Hepburn har inte ett uns av sprak mellan sig. Jag har svårt att förstå båda dessa skådespelares storhet faktiskt, Hepburn ser ut som ett levande lik och Bogart är allt annat än snygg. Att musiken är hemsk överdriven och att effekterna är otroligt dåliga kan jag leva med, filmen har ändå över sextio år på nacken men resten, alltså, jag fattar inte grejen alls. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är verkligen en hiskelig film.
Nejmen Fiffi! Nu är vi sådär på tvärs igen!
Jag hade väggarna tapetserade med Bogart-affischer under en period i mina tonår. Och så vitt jag minns var Afrikas drottning alldeles förträfflig, även om det var bra många år sen jag såg den. Jag har förstås ingen aning om vad jag skulle tycka nu.
Poängen med Bogart är inte att han skulle vara snygg, för det är han inte. Men han har ett bitterljuvt vemod över sig som påminner mig om Mickey Rourke i sin glans dagar.
Jessica:
Väggarna tapetserade med Bogart-affischer? Jag ser ut som en skumbjörn i ansiktet nu, det är helt ihopvridet och liksom…löst. Jag funderar så jag blir alldeles randig.
Alltså, nu vet jag ju hur du ser ut och du måste verkligen vara en av Sveriges mest välbevarade soon-to-be-pensionärer. Jag hittar liksom ingen annan lösning på min undran än att du egentligen är en 20-25 år äldre än du i själva verket är. 😉
Det skulle vara bra intressant om du såg om filmen och sen få höra vad du tycker om den, för OM du fortfarande gillar den så skulle jag behöva läsa en utförlig specifikation på exakt VAD det är som faller dig i smaken med detta skräp. Tack på förhand. Jag håller tummen och ber en liten bön att min dröm besannas 😉
Haha… jag har en gammal själ i en ung kropp kanske? 😉
Jag såg stumfilm från 1913 i förra veckan och tyckte väldigt mycket om det också.
Menar du att du aldrig har gillat gamla skådespelare, typ James Dean eller Cary Grant? Bara det faktum att dessa affischer var i svartvitt gjorde dem ju så mycket bättre!
Jessica:
Det finns många ”gamla” skådespelare jag gillar, James Dean var ju jättebra och Marlon Brando som ung och Cary Grant – absolut. Och Gene Kelly och Frank Sinatra. Det är just Humphrey Bogart som känns så infernaliskt träig i mina ögon. Han känns som en gammal och väldigt bitter man i ögonen, han är liksom inget….fin.
En fråga: Kan en skådespelare som inte ser bra ut i dina ögon vara bra och/eller göra att du gillar en film ? För det ska inte spela någon roll 😉
Movies-Noir:
Självklart! Det finns ju massor med skådespelare som är mindre snygga/normalsnygga/riktigt fula som är SÅ BRA på sitt yrke. Att reta sig på hur en skådis ser ut har oftast – för mig – inte ett dugg med att göra om dom är just snygga eller inte snygga. Ben Affleck är väl ett ypperligt exempel på detta? Han anses vara snygg men vad hjälper det när han inte kan agera 😉
Woosch!
Vilken feting till rundpall må jag säga!!
Nu kan jag dock inte hålla med dig riktigt…(eller inte alls faktiskt!)..kanske dock i den bemärkelsen att många utav de här s.k. klassikerna inte alltid håller för just det epitet.
Men just dagens objekt är ju faktiskt just klassisk! Grejen här är ju att det ska vara lite kontrast mellan Bogart och Hepburn…gubben är råbarkad och inåtvänd men naturligtvis med hjärtat på rätta stället. Berättarstilen må vara rejält nördig idag, men som äventyr från ett Hollywood från förr håller den fintfint….tycker jag! (och som ofta är ju själva historien bakom filmen än mer intressant…!)
Steffo:
But…..you too??? 😉
Jag är ledsen men jag kan liksom inte se det klassiska. Vad är det som är klassiskt? Att den är skittråkigt och att filmen känns som fem timmar lång? Sen måste jag ju säga att filmer som kretsar kring nån form av romantik och vars huvudrollsinnehavare har lika mycket kärleksfull utstrålning som en skyltdocka på HM (eller två) sällan funkar på mig. Klassiker eller inte. Personkemin i den här filmen ligger under fryspunkten och huttrar. Uschianemej.
Yes me too! 😉
Fast där ser vi olika på det. Personkemin mellan de här två sitter ju där under allt käbbel om moral, etik och annat de har för sig i båten… Det är romancing möjligen the old stelbent style från Hollywood visst, men det enda sättet jag nog kan förklara det på är att den här filmen känns väldigt mycket en doft av ett Hollywood från förr, låt vara lite glamouriserat, men ändå.
Ett äventyr, ett drama och en lovestory tillyxad för sin tid.
Visst sjuder det mellan dem! Speciellt Hepburn har jag alltid tyckt om för att hon hade möjligheten att spela alla sorts roller, och ändå låta sin personlighet skina igenom…och inte missa en sekund att krydda det med sina giftiga humoristiska kommentarer.
Skittråkig? Nä… Snarare lite dumrolig och töntigt spännande. Men framför allt underhållande! (Även om slutet kommer lite påkastat och känns som ett hafsverk….kanske för att John Huston ville åka hem…!?)
Afrikas Drottning = ännu en skön vattendelare i bloggsfären!
Det är ju det här som är så roligt med film, att det berör oss på olika sätt! 🙂
Steffo:
Vattendelare, helt klart. Jag tror att många klassiker är just det, eller kommer att bli det här på bloggen åtminstone. Vi får se framöver 😉
Precis så här tycker jag också! Så fint att se det i skrift av ngn annan, det känns förlösande på något sätt. 🙂
Viola:
TACK!! Det är du och jag mot världen idag känns det som 😉
Det var ord och inga visor, haha. Har inte sett den på åratal, men minns att jag gillade den. Är inte direkt förtjust i Hepburn heller bör tilläggas, men Bogart har växt allt mer (från att vara trist och ständigt sur/förbannad till att bli ganska sympatisk när man ser mer med honom). Ska göra ett återbesök en dag så får vi se vad jag tycker nu, men usel är den definitivt inte.
Hade du förresten sett den tidigare eller var det första gången ?
Movies-Noir:
Jahapp. Hejhej. Du med. Så intressant. Vore jul att höra vad du med har att säga om filmen lite mer specifikt, vad det är som är så bra och vad som gör filmen till en klassiker. Om det bara beror på att filmen har två huvudrollsinnehavare som är Filmstjärnor med stort F så är Specialisten en lika stor klassiker i mina ögon. Sylvester Stallone och Sharon Stone, en medioker regissör bakom rattarna och ett uselt resultat.
Jag har inte sett filmen tidigare, det här var första gången. Och sista 😉
Ja, jag lovar att försöka se om den så får vi se vad jag tycker. Och det har inget att göra med vem/vilka som spelar i en film om filmen inte är bra. Inne hos Henke pratade vi om The Philadelphia Story som ju har Grant, Stewart och Hepburn, men den minns jag som sämre än denna. Och då gillar jag verkligen Stewart 😉
Synd att den inte gick hem hos dig, men det händer lite då och då så det är inget att göra åt.
Den var inte nådig, må jag säga. 😀 Såg den här relativt nyss och medan jag absolut inte tyckte att det var världens bästa film tyckte jag nog inte lika illa om den som du. Behållningen är relationen mellan Hepburn och Bogart och jag gillade verkligen Hepburn. Däremot saggande handlingen lite vill jag minnas och slutet kändes väldigt abrupt.
Sofia:
Och det som du tyckte var behållningen av filmen tyckte jag var det som sänkte den totalt. 😉
Rolig läsning. Känns kanske som filmen har åldrats dåligt. Alltså Bogart brukar vara rätt cool i alla fall i några noir-rullar jag har sett. Men visst han har ett lite träigt sätt det medges. Har sett den här för länge sen och minns den som ett ganska skönt matinéäventyrsdrama. Hepburn är jag inte så förtjust i. Kanske ser den nu igen, det är ju alltid kul att tycka olika.
Jojjenito:
Visst är det kul med oliktyckande även om jag i just precis detta fall har väldigt svårt att se vad dom som inte håller med mig ser. I vissa filmer är detta svårare än annars.