Nu är den sedd, klassikerfilmtipset från Linda som vann bloggens 3-års-tävling.
François Truffaut är en av Frankrikes mest kända regissörer och det här är hans debutfilm. 27 år gammal skrev och regisserade han filmen om den unga pojken Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) som ansågs som ett problembarn i skolan och som en stökig unge hemma. Såhär med objektiva ögon tycker jag inte han verkar vara något av det, jag tycker mest han är en vanlig unge som har en magister med osedvanligt hög, gäll och irriterad röst, en undflyende mamma och en styvfar med oidipuskomplex. Hade jag varit man och stramt sexistiskt lagd (och magistern varit en fröken) hade jag ifrågasatt om han menstruerade konstant eller möjligtvis utbrustit i ett ”har du fått för lite kuk på sistone?!” Men nu är jag inget av det och således har det jag nyss skrev inte hänt.
Jag förstår det som att handlingen i mångt och mycket är självbiografisk och kanske är det därför den känns viktig trots att – eller på grund av – att den inte är onödigt överdriven. Pojkarna busar, det blir tokigheter och jag får som åskådare följa med på resan. Det jag inte riktigt får kläm på är vad titeln har med saken att göra men Wikipedia hjälper mig på traven. ”Den svenska titeln är en direktöversättning från den franska originaltiteln, men det är något missvisande eftersom den franska titeln syftar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”att leva livet”, eller att man gör många dumma saker.” Nu känner jag mig klokare. Tack Wikipedia.
De 400 slagen är en vacker film. Den är svartvit på ett snällt sätt, inga starka kontraster, inget tokvitt eller kolsvart, det är helt enkelt en fröjd för ögat. Musiken är också av det snällare och mysigare slaget med en tvärflöjtstrudilutt som tittar fram ibland och som får mig att tänka på soundtracket till Sällskapsresan eller Tati. Barnskådespelarna är jättebra och jag kan inte ana ens tillstymmelse till överspel.
Om De 400 slagen är en tidstypisk betraktelse över hur ungdomskriminalitet stävjades och hur skolan fungerade i Frankrike i slutet på 50-talet och så känner jag hux flux ett sug efter att se Hets med Stig Järrel från 1944, om inte annat för att jämföra. Det är ett sug jag aldrig känt förut.
Det blev en fyra i alla fall det gör mig glad. Jag tycker 400 slagen är en femma. Fett bra för att va en gammal film.
Linda:
Nu tycker jag ju inte den är SÅ gammal men jag förstår vad du menar. Tror jag 😉
Haha, the hits just keep on coming. Jag hade väl problem med att man aldrig blir mer än en åskådaare…
http://bilderord.wordpress.com/2010/10/23/les-qautre-cents-coup-1959/
Sofia:
Läste och skrattade lite. 🙂 En etta! Jag som var bombsäker på att det här skulle vara en ”Sofia-film”
Har jag lyckats framhålla mig själv som så seriös? Det här är för mig urtypen av film som jag inte gillar, det ”händer” ju ingenting. Jag känner fortfarande att jag blir förvånad varje gång jag ser en sådan här film som jag gillar.
Sofia:
Jag tror att dom flesta som läser din och min filmblogg ser dig som den seriösa av oss två men om det innebär att du skulle vara SÅ seriös att du gillar denna film, den tanken är kanske enbart i min hjärna 😉 Jag tyckte det hände ganska mycket. 😉
Jag håller med dig! Det är en vacker film. Det är ju en film som bygger ganska mycket på sitt bildspråk, det ordlösa (ursäkta ordet och uttrycket) och det romantiska med Paris. Det finns tonvis av dom, och alla är i princip från 1950-60-talet. Jag älskar det.
…och tack för att du klargjorde över filmens titel. Eftersom jag vet att det är en direktöversättning trodde jag även att den ”betydde” samma sak på franska, men icke 🙂
Hmm. Ska jag läsa av slutet som att du inte alls gillar ”Hets”? Själv tycker jag filmerna har sina likheter och fungerar bra på sina håll. Däremot kanske ”Hets” är något daterad, minst sagt. Men den har sin charm.
dan:
Jag har inte sett Hets, inte hela, bara lite här och där men det ska bli ändring på det. Är faktiskt fortfarande sugen på att se den och den ligger på min hyrlista på Lovefilm. Recension kommer vad det lider. 🙂
Nej, tyvärr gjorde inte denna ”klassiker” mycket för mig. Tyckte den var trist och kände inte mycket. Stark tvåa/svag trea tror jag betyget blev. Nu var det dock länge sen jag såg den så möjligtvis skulle en omtitt behövas. Har alltså aldrig sett storheten med denna…
”Hets” däremot minns jag att jag gillade desto mer. En svag fyra gav jag den när den sågs för många år sen.
Movies-Noir;
Jag kan inte säga att jag kände så starka känslor jag heller men jag uppskattade stämningen i filmen. Det var som att gå på ett museum och titta på en vacker tavla och blicken liksom fastnar.