Veckans klassiker: DUELLEN

När det var dags för filmspartemat ”På väg” klickade jag mig in till Rörliga bilder och tryckta ord. Sofia skrev om Steven Spielbergs genombrottsfilm Duellen från 1971 och hon gav den en fullpoängare. Jag läste:

”Alla hans försök att slinka undan i djup krypkörningsförnedring är inte heller till mycken nytta och till slut finns inget annat sätt än att ta tjuren vid hornen, se tankbilen i vitögat och acceptera sitt troglodytiska arv genom att ta upp den kastade handsken. ”

Det som hände efter detta var att jag i brist på uppdaterad SAOL i närheten googlade troglodyt , jag loggade in på LOVEFILM och hyrde denna film med högsta prio. Två dagar senare låg filmen i min postlåda och några timmar senare var den sedd. Så kan det också gå till när jag väljer film. Säg troglodyt och jag är förlorad.

Steven Spielberg var min favviskäggo när jag var liten, jag såg upp till honom som vore han Gud, Allah och Christer Björkman i en och samma man. Den känslan har jag tyvärr inte längre kvar då dom senaste årens filmalster mest har fått mig att klia mig i hårbotten och sucka högt. Men nittio minuter biljakt som får 5/5 av Sofia, jag menar, hur dåligt kan det bli? Jag måste ju ge den en chans.

Så det gör jag. Jag ger den en chans. Seg efter en lång dag på jobbet stoppar jag den i spelaren i *sirenerna ljuder* sovrummet. DÄR är fel nummer ett. Jag borde inte lägga mig ner och titta på en film överhuvudtaget en dag som denna, jag borde sitta på en pinnstol, rak i ryggen med flingsalt i ögonen men nejdå, inte jag inte. Jag lägger mig i sängen, börjar titta på filmen å sweetlordjiiiiisus så skönt det var att dra täcket över sig å bulla upp kuddarna sådär mysigt och hmsshzzzzzzzz… Klart jag somnade. Och klart att det inte hade med filmen att göra. Men det som slog mig den där kvarten jag var vaken – men blundade – var att filmen var mysig med bara ljud. Det var pratet från en radio, det var däckljud från en körande bil och det var övriga trafikljud. Behagligt liksom. Ingen direkt dialog alls. Jag somnade på ett väldigt behagligt vis.

En stund senare vaknar jag till liv igen, än mer sugen på att faktiskt SE filmen. Jag börjar om.

Rent storymässigt är Duellen allt annat än krånglig. Superenkel för att vara mer rak på sak. En man i en röd bil blir jagad av en läskigt brun Peterbiltlångtradare genom amerikanska ökenlandskap. Jahapp det var det. Hur i hela friden kan något så enahanda bli till en sjukt spännande film, ja nästan något med thrillerkänsla? Ingen aning annat än att den är hysteriskt smart filmad.

Att Steven Spielberg slog igenom med den här filmen är inget konstigt, inte heller att Duellen blivit något av en klassiker. Den är stilbildande på många sätt, titta bara på Disneys animerade Bilar, på Quentin Dupieux Rubber, på Quentin Tarantinos Death Proof eller på Nicolas Winding Refns Drive för den delen. Det är inget snack om att Duellen stått modell för hur-man-filmar-spännande-biljaktscener-som-egentligen-inte-borde-vara-spännande. Själv sitter jag som på nålar (nu när jag är lite piggare). Jag börjar titta uppkrupen i sängen med ryggen mot väggen men slutar filmen sittandes längst fram på sängkanten med fötterna dinglande/småspringande mot golvet.

Vi må alla vara troglodyter ibland, vissa mer än andra (och nä, jag tänker inte bjussa på en direktlänk till Google). Steven Spielberg må vara det 2012 men 1971 var han det inte. Då var han ung och i lindan av vad som skulle bli en härligt galen visionär. Duellen är språngbrädan som gav honom chansen.