Idag kör jag igång ett helt nytt tema på bloggen. Varje måndag fram till sommaren kommer jag skriva om en ny välkänd film och en klassiker för mig behöver inte nödvändigtvis vara från forntiden, nej, det kommer dyka upp en del moderna varianter också.
Veckans klassiker ska bli skoj, nu får jag äntligen chansen att ta mig an dom där ”måstefilmerna” jag dragit mig för att se OCH dom där härliga fantastiska filmerna jag redan sett som jag längtat efter att se om. Frukost på Tiffany´s är en sån film. Jag såg den när jag gick på gymnasiet och då tyckte jag att Holly Golightly i Audrey Hepburns skepnad var sådär härligt perfekt kvinnlig och uppfriskande kul med sin stora hatt och sociala sätt. Nu när jag ser om den undrar jag om jag var tillfälligt lobotomerad där i slutet av 80-talet, vilket jag nog var med tanke på vilken gymnasielinje jag valde. Vilken bimbo hon var Holly!
Till tonerna av Moon river kommer Holly inklapprandes i bild i höga klackar och perfekt skräddad klänning, bara det är en ganska annorlunda krock. Det finns ingenting med låten Moon river som passar in i filmen – egentligen – men ändå är den helt perfekt.
Så vem är då denne Holly i mina ögon anno 2012? Hon är ett våp, en playgirl, en tjej som står för det mesta som jag föraktar hos kvinnor. Hon blinkar med sina stora ögon och sina långa ögonfransar och struttar omkring och lever i villfarelsen att en rik man är det enda som kan tjonga till hennes mediokra liv och göra det bättre. Den brasilianske miljonären är hennes drömman, inte hennes granne, författaren Paul Varjak (George Peppard) som är alldeles för fattig för fånga hennes intresse. Att Paul sedan ”sponsras” av den halväckliga rikisen Patricia gör inte saken bättre.
Frukost på Tiffany´s är alltså en komedi men som en sådan ser jag inte filmen alls längre. Jag ser den som ett drama med komiska inslag och ett av dessa inslag som fortfarande fungerar till hundra procent är scenen när Holly har fest i sin lägenhet och kameran åker runt och ”synar” festdeltagarna. Vilken orgie i filmmagi! Blake Edwards har verkligen lyckats, herregud, jag vill inget annat än att ha en stor hemmafest med en massa sköna typer – och osköna med för den delen. Och trapetskonstnärer och eldslukare och en prima ballerina och nån kille på hammondorgel och ett gäng transor och en glad clown och en korvgubbe med låda på magen och det pratas och skrattas och dansas till Håkan Hellströms Ramlar för det är den gladaste partylåten jag vet och nån röker inne fast man inte får och en peruk börjar brinna och sen kommer Brandsta City Släckers och då blir schlagerbögarna glada.
Alltså, när en liten filmscen får mina små grå att gå igång på det viset då är det verkligen rätt, vilken kick! Det finns några till sådana scener i filmen, såna som får mig att häpna och skratta och må gott men dom är inte lika många som sist när det begav sig 1989.
Visst är det här en klassiker och visst är den här en klassiker med rätta. Audrey Hepburn satte standarden för modet en lång tid framöver och karaktärer som till exempel Carrie Bradshaw i Sex and the city är ett solklart fall av en Holly-klon. (Inte Dolly, Holly. Hallå!) Skillnaden är att Carrie förvärvsarbetar annars är det karbonpappersvarning. Att jag retade mig på Holly-karaktären lägger bara en liiiiten sordin på filmen för hon ÄR alldeles bedårande söt och Audrey Hepburn är en lysande skådespelare.
Det här är absolut en film man bör se om man gillar film. En klassiker alltså, helt enkelt.
Roligt tema som dessutom lovar att bli allmänbildande! Det bästa av två världar och det ska bli väldigt spännande att se vad du tar tag i.
Som vanligt höll jag på att säga, såg jag filmen först efter jag hade läst Capotes kortroman. Och trots att jag ju har bilden av Audrey väldigt klar för mig även under läsningen motsvarar hon inte alls bilden av Holly som jag fick. Filmen kändes alldeles för putslustig (Mickey Rooney, blä!) och slutet blev fånigt. Aldrig att Holly skulle nöja sig emd en sådan tråkmåns som Peppard.
Jag tror jag måste se om den här när jag har fått lite distans helt enkelt.
Sofia:
Jaaaaa, men Mickey Rooney som KINES, att jag glömde ta upp DEN grejen i texten. Attans också. Det där otyget med att låta ”fel” landsman spela rätt nationalitet är så irriterande. Som när Rafael Edholm spelar italienare i Göta Kanal, vafaaaan, casta en RKTIG italienare! Det blir ju så urbota dumt, som om det inte finns italienska män som kan skådespela och prata svenska liksom. Och att se Mickey Rooney leka kines, det blir bara föööör mycket. Ska han vara rolig? Det är så va? Jag fattar i vilket fall iiiiingenting.
Kan inte svara för Göta kanal, men just i det här fallet misstänker jag att det skulle föreställa humor. Blir tyvärr mest bara fånigt och aningens rasistiskt tycker jag.
Du är alldeles för hård mot filmen Fiffi. Se den som om den vore från 1961, inte 2012.
Audrey Hepburn är bedårande som vanligt. Men den mycket bättre filmen är hennes genombrottsfilm Roman Holiday. Fantastisk film! En top-10 film a.k.
Henke:
Det fanns irriterande våp även 1961 😉
Jag tycker inte jag är för hård, snarare en softish när det kommer till betygssättningen för nånstans gillar jag ju filmen även om den har många element som jag tycker rätt illa om.
Jajaja. Men har du sett Roman holiday? Den heter Prinsessa på vift tror jag
Jag håller helt med Henke här, Roman Holiday är väldigt mycket bättre och Gregory Peck en väldigt mycket bättre leading man.
Henke & Sofia:
Prinsessa på vift är en måstefilm innan detta tema är över, det hör jag det 😉
Ja, skulle vara kul att se vad du tycker om den. Om inte annat är den intressant ur perspektivet att se hur många efterföljande amerikanska filmer som nöjer sig med att göra exakt det som Audrey och Gregory gjorde i filmen när man besöker Rom. För vad annat finns det för amerikaner att göra i en stad som Rom annat än att återuppleva en amerikansk film 😉
Sofia:
Den är tillagd i Lovefilm-listan 🙂
Jag är inte lika kritisk till Holly som karaktär, men så är det klart att man kanske blir besviken om man gillade filmen/karaktären när man såg den för många år sen. Håller dock med om att filmen inte håller lika bra nu som när jag själv såg den för första gången.
Men komedi, ska det vara det ? En kombination av drama, komedi och romantik låter rätt. Givetvis är det en måste-film om man älskar film, och Audrey Hepburn är bedårande. Sen håller jag med Henke om att Roman Holiday nog är bättre, men det finns ett par andra jag gillar med henne i, inte minst underbara Wait Until Dark.
Movies-Noir:
På Lovefilm står den som just som drama, komedi, romantik men med tanke på hur många ”komiska” scener det finns i filmen (eller försök till sådana) så känns den mer som ett försökt till komedi än ett drama tycker jag. Mickey Rooneys karaktär till exempel, den hade inte varit lika framträdande om filmen velat vara ”bara” ett drama. Tror jag.
Nåja. Eftersom du också framhäver Roman holiday som en bättre film så kan jag nästan lova att den lär dyka upp här inom överskådlig tid. 🙂
Ett nytt tema som jag kommer att följa. denna har jag inte sett men kines Rooney har jag hört talats om tidigare 🙁
filmitch:
Kul att du hänger på. Det kommer bli både högt och lågt i det här temat, som vanligt 😉