Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.
När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.
Gregory Peck är – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.
När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.
Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.
Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.
En film jag utan tvekan måste se om. Peck minns jag dock var riktigt bra, en av hans paradroller.
Hmm, kan det vara ett skräcktema tro ? Blir intressant att se…
Movies-Noir:
Absolut, han är ju JÄTTEBRA här!
Skräcktema? Njaaaa….den som lever får se 😉
En stor favorit och en av mina första artiklar (http://filmscore.se/skuggor-over-sodern-musik/ – den måste ju utökas, den innehåller ingenting!) Elmer Bernsteins bästa!
En av de få filmer där jag faktiskt också läst boken… Älskar Atticus Finch och tror att han är svaret på världens alla problem.
Oliver:
Det är nog Atticus Finch och 42 som är svaren på meningen med livet. Dessutom är ju Atticus Finch bland dom ballaste namn som finns!
Helt klart en av mina favoritfilmer! Älskar stämningen, musiken, handlingen. Allt!!
http://thepicturesthatgotsmall.blog.com/2012/05/06/mina-favoritfilmer-to-kill-a-mockingbird/
Svart Noir:
Och Dill! Du får inte glömma Dill! 😉
Åh, vad kul med en klassiker som äntligen höll måttet! Jag är också väldigt förtjust i den här även om bokens Atticus har ännu fler bottnar än Peck får att spela ut. Man lyckas riktigt fint med den där småstadsstämningen.
Men var fick du tag på affischen?! Gregory Peck ser…inte ut som Gregory Peck om vi säger så 🙂
Sofia:
Ja, det här var roligt, riktigt roligt! Vilken toppenfilm! Gregory Peck har verkligen seglat upp till att bli en av mina stora favoriter,
Affischen? Haha… Jag googlade och sen dök den upp, stor och gul och härlig och jag kunde inte motstå den. Men jag håller med, den som tecknade Gregory Peck hade nog inte sett filmen.
Ligger och dammar hemma, även boken. Ska nog ta och skrapa ihop ett gäng klassiker till sommaren. jag är sugen på den här, M och Citizen Kane.
Spännande att se vilket tema det blir, farliga djur? :), skräck? 🙂 rom-com? 🙁
filmitch:
Det kanske blir ett klassikertema även hos dig låter det som? 🙂
Vilket tema det blir? Mmmmm, snart får du se, men jag tror det blir en glad filmitch-smiley faktiskt. Ganska glad i alla fall 🙂
Oj vad du gillade denna klassiker. En snäll film om en snäll man. Jag var inte lika betuttad i den/honom även om jag gav den ett fördelaktigt betyg. Men för att nå de högre höjderna hade den behövt varit lite mer komplex för mig…
Henke:
Den här filmen är verkligen motsatsen till komplex. Jag vet inte om det går att hitta en film som är mer icke-komplex än denna. Den är svart och vit, inga gråzoner och jag gillade det 🙂
Mitt jag för tio år sen är helt på din sida. 4/5. Mysig, varm, snäll – trots filmens bitvis otäcka tema. Mitt jag nu är lite mer skeptisk men ändå en stark trea denna gång. Blev för mycket av det Atticus-goda kanske.
Dill är underbar (fick pryda mitt inlägg), och sa inte hans mamma att han vunnit en skönhetstävling. Fast hon var väl en patologisk lögnare precis som Dill själv. 😉
Jojjenito:
Så man skulle kunna säga att jag är tio år yngre än dig i sinnet och att jag om några år när jag ser om filmen kommer att ge den ett lägre betyg? Det känns faktiskt rätt rimligt 😉
Dill är kanon. Vilket bra namn dessutom. Varför heter inte fler människor Dill?
Haha, fast jag kanske är som Benjamin Button. 😉
I The Crying Game heter han/hon/hen Dil, fast med ett l.
Jojjenito:
Oj! Då är du snart gift med Angelina Jolie och har sjutton barn! 😀