När jag drog igång min 3års-tävling fick jag förslag på filmklassiker jag knappt visste fanns. The Philadelphia Story var en av dessa och det var Henke på Fripps filmrevyer som med dessa ord fick mig att vilja se filmen:
”Mästaren George Cukor har regisserat och de tre huvudrollerna spelas av Cary Grant, James Stewart och Katharine Hepburn. Quelle spectaculaire! ”
Med risk för att få en mental bitchslap av min filmspanarvän kommer jag med en gång erkänna att det här inte var min kopp thé. Jag hade förväntat mig att få se något mysigt, något engagerande om än lättvindligt, något som gav mig matinékänsla och som fick mig att tänka den förbjudna det-var-bättre-förr-tanken. Jag fick inte nåt utav det.
The Philadelphia Story handlar om överklasskvinnan Tracy Lord (Hepburn) som skiljt sig från sin förste make (Grant) och nu ska gifta om sig med den andre (John Howard). Hela första halvan av filmen är hon gnällig och hyperstressad, pratar med gäll och snabb röst och låter inte luften hon andas komma längre ner i lungorna än strax under gomseglet. Jag märker att mina axlar åker upp och lagom när dom sitter strax under örsnibbarna förändras filmen en smula och blir lite lugnare och tur är väl det för jag satt med fingrarna på mobilen och tänkte ringa tandläkarakuten för att få en bettskena lite snabbt.
Ex-mannen har sett till att stadens skvallerblaska ska göra ett ingående reportage om det snart nygifta paret och det springer omkring journalister i det flådiga huset som gör sitt bästa för att hitta smaskigheter om Lord och den nya mannen George Kittredge. Det känns som alla beter sig sjukt konstigt, jag tycker dom gör saker och ting så jäkla svårt. Filmen piggar på sig ju längre tiden går och slutar inte så pjåkigt som den började men i det hela taget tycker jag den är ganska trist. Kanske beror det på att jag inte har mycket till övers för Katherine Hepburn.
Tänk om det varit Audrey Hepburn och Gregory Peck istället. Tänk om.
Asch då. Vad synd. Psst, Katharine, Katharine!
Du förstod inte filmen (bättre på engelska: You didn’t get it).
Jag finner den mycket underhållande och jag ska försöka skriva lite längre om den vid tillfälle. Hade ju tänkt korsposta idag men det hanns inte med. Men kort måste jag lyfta fram den fräcka dialogen, en dialog som inte funkat idag för att den är för snuskig. Samt det faktum att James Stewarts och Katharine Hepburns karaktärer är fulla i en stor del av andra halvan av filmen (kommer inte ihåg hur stor, men stor).
Kan dock konstatera att James Stewart fick en oscar för bästa manliga huvudroll och filmen vann också oscar för bästa screenplay. Den var dessutom nominerad i kategorierna bästa film, bästa regissör, bästa kvinnliga huvudroll (Katharine Hepburn) samt bästa kvinnliga biroll (Ruth Hussey).
Tänk om. Jo, men då hade det varit en romersk ledighet!
Henke:
Du har helt rätt, I didn´t get it. Men jag är övertygad om att mycket av det som gjorde att jag inte ”got it” var just Katharine Hepburn. Jag fixar inte henne, jag gör verkligen inte det och hade jag kunnat byta ut henne mot någon annan så hade filmen sannorlikt funkat bättre för mig.
Och det där med Oscars och hela faderuttan, Afrikas drottning fick också en massa guldgubbar och den var inte heller bra – och Katharine Hepburn var med på ett hörn där med.
Nej oscarsregn är sannerligen ingen garanti för att det är en film som man gillar. Jag antar att There will be blood fick en massa guldgubbar. Och den dödstrista Dansar med vargar fick en massa. Men det säger något om filmen i alla fall. Att några gillade den…
Henke:
Jo det är klart att oscarsvinnare har ”nåt” även om inte alla tycker att filmerna som vinner har ”det”. Fast Dansar med vargar ÄR en höjdare! 😉
Jag har faktiskt inte heller sett storheten i denna film, trots favoriten James Stewart. Känner dock att jag vill ge den en till chan, kanske lossnar det?
Flera gånger har jag också haft svårt för Katharine Hepburn, men vissa gånger får hon till det (i mer nedtonade roller, bör påpekas). Hon kunde definitivt vara påfrestande och nästan förstöra filmer i sina värsta stunder.
Har för mig att jag gett denna 3/5, men det är ett dåligt betyg till en film som borde vara mycket bättre. Å andra sidan tilltalar den en hel del, bl.a. Henke, så den är värd en chans till…
Movies-Noir:
Ge den en chans du, ge den två, ge den tre så får vi se om det hjälper 😉
Katharine Hepburn i nedtonade roller? Finns det såna? Jag kan inte påminna mig att jag sett henne nedtonad i någon film. Alls. Tyvärr.
Nej, du har prickat hennes ”normala” beteende tyvärr. Och det stör mig också. Men två tips så här på rak arm är då The Lion in Winter (1968) och On Golden Pond (1981). Möjligtvis något för Veckans klassiker-temat?
Movies-Noir:
Jag antecknar dina tips. Det är inte omöjligt att någon av dom dyker upp framöver, jag brukar inte ge upp så lätt, inte ens när det gäller skådisar jag har svårt för. 🙂