För att uttrycka mig diplomatiskt, det händer ibland att jag träffar på människor via mitt jobb som är aningens…. annorlunda. Jag tänker just nu på en specifik man som satt på ena sidan av sitt köksbord och jag på den andra och vi diskuterade vilka kulörer han skulle ha på sina väggar. Mitt i samtalet blir han alldeles tyst, han funderar i över en halv minut, tittar på mig och säger:
Måste allting vara så roligt jämt? Räcker det inte med att det är lite trevligt? Trevligt är väl egentligen bättre än roligt?
Jag vet inte, har han rätt? Jag vet inte heller varför hans ord dyker upp som ett mantra i min skalle när jag ser den här filmen men det kan bero på att den är varken eller, den är inte trevlig och den är definitivt inte rolig.
Unga Susie Salmon (Saoirse Ronan) är död, det står klart redan i filmens början. Susie blir mördad och hon vet av vem och snart vet även jag som tittar det. Susie är död men har hamnat nånstans mittemellan livet på jorden och himmelriket och försöker på alla sätt hon kan ge sina föräldrar (Mark Wahlberg och Rachel Wiesz) ledtrådar till vad som hänt och vem som bragt henne om livet. Visst är det flummigt men fy fan så sorgligt om man tillåter sig känna efter. Själv försöker jag svälja empatiklumpen många gånger, jag har så sjukt svårt att se sånt här utan att ta åt mig.
Det här är en film som kryllar av begåvning. Peter Jackson har regisserat och för att vara en Peter Jackson-film så är den väldigt annorlunda. Lågmäld och fin och visst är det effekter men inga gorillor eller dvärgar med håriga fötter så långt ögat når. Susan Sarandon spelar Susies mormor, Mark Wahlberg och Rachel Weisz är trovärdiga både som sörjande föräldrar och som par, Stanley Tucci gör återigen ett hästjobb med sin karaktär (han börjar bli lite av en favvis känner jag) och Saoirse Ronan, denna fantastiska lilla tjej, går från klarhet till klarhet.
Den här filmen må vara så långt ifrån en trevlig och rolig film man kan komma men den är mycket annat, väldigt mycket annat. Den är full av kärlek, av hopp och tro och även i filmens mest jobbiga stunder (när jag får ett tryck över brösten och skulle behöva andas i pappåse) så finns det en strimma av solstrålar, vårtecken och såndär positiv fågelsång som är så satans enerverande när fågeln i sig sitter på fönsterbrädan och trudiluttar innan solen ens gått upp.
Filmens enda nackdel är att den är ojämn i tempo och pendlar mellan betygen men helheten är en fyra, om än inte jättestark.
Kul att läsa en hyllning till filmen, har mest bara hört folk såga den. Tycker själv att den var en besvikelse men helt okej ändå.
Voldo:
Jag kan förstå att filmen blir en besvikelse om man fokuserar för mycket på att det är Peter Jackson och tror att det ska vara en ”Jacksonsk” känsla i filmen, vilket det (ju) inte är.
Jag gillade filmen till stora delar. Men, den hade ett problem som jag minns det och det var scenerna som inte utspelade sig på Jorden. Dessa sänkte filmupplevelsen för egen del. Å andra sidan var det detta som var grejen med filmen så det hade varit svårt att vara utan. Håller också med om att Stanley Tucci var riktigt bra och var väl utmanaren till Christoph Waltz det året, även om Waltz var outstanding.
Gav The Lovely Bones 3/5.
Movies-Noir:
Stanley Tucci är alltid bra, han är så underskattad att jag blir alldeles trött. Det är dags att hylla honom tycker jag. Kan du inte få ihop en torsdagslista med hans filmer? 😉
Det skulle man kanske kunna fixa. Ser att jag sett 17 filmer han varit med i, men när jag går igenom filmerna är det endast 5-6 av dem jag minns honom i. Uppenbarligen har han många gånger varit med utan att man tänkt på honom, men bra brukar han vara.
Movies-Noir:
Då får jag hålla utkik på torsdagarna framöver då 🙂
Oj vad kul, säger som Voldo: har mest hört negativa saker om den här. Har dock inte sett den själv.
Sofia:
Den var inte alls pjåkig. Det var roligt att se Peter Jackson göra når heeeelt annat än Sagan om ringen 😉
Det var väl kanske det som var hans ”misstag” i fansens ögon.
Här är vi inte alls överrens. Jo om en sak: Många och bra skådisar men filmen var för mig en bedrövlig pekoral. Ett område Jackson faktiskt varit inne och nosat på ända sedan The Frighterners så jag tycker nog att den här inte är så annorlunda i känsla i jämförelse med PJ:s senare filmer.
filmitch:
Man kan inte tycka lika om allt 😉
Jag är också en som gillade den här filmen och den bjuder verkligen på känsla – en del sentimentala trådar drar den i men jag köper det i slutändan. Framför allt är den ganska maffig med effekter och så utan att jag tycker att den känns uppblåst – känslan av litet samhälle och att den behåller spåret bibehålls för mig. Det är många rörande scener i filmen som gör saker med mig och scenen när Wahlberg vandrar runt på gatorna är hjärtskärande.
Det jag minns som mest negativt var väl att jag hoppades på ett lite annat slut, att den skulle gå åt ett annat håll, men det är en sån där petitess eller vad man kallar det. 🙂
Jimmy:
Petitess var ordet. Det finns en del jag retar mig på med den här filmen, eller retar mig gör jag kanske inte men det finns bitar som hade kunnat göras annorlunda och…”bättre”, men som helhet tycker jag det är en fullt funktionell och sevärd film. Det räcker långt.